Jag hade glömt innebörden av att längta.
Jag hade glömt känslan. Den doldes bakom ångest och tankar kring obetydliga saker.
Jag tog tag i mina tankar och trotsade allt som kröp.
Giftet som tog över, det tvättas ur mig.

Så, kom, längtan, kom.
Jag cyklar ända till Klare Mosse och:
"And let the sun wrap its arms around me."

När jag får ett sms av en vän om att Way out west har bokat Anna Ternheim så springer jag in i ett halvstädat omklädningsrum för att tjuta till.
Finaste Anna.

Och just nu, slår hjärtat i rätt takt.
Så hårt så att det blir repor i revbenen.
Ökad frekvens.
Jag tror att det kallas lycka.
(Och den är inte kortvarig.)