Just nu, med slutna ögon skriver jag dessa ord.

Jag ska vara fullkomligt ärlig.
Jag vet ingenting om anatomi.
Jag vet ingenting om mina celler.
Jag vet inget om mina blodkroppar.

Men ibland vaknar jag med solsken vilandes över mina händer.
Då vrider jag mig i lakanen.
Gnyr, sträcker på mig.
Blundar.
Och tänker på dig.
"Du borde vara här nu."
För jag vet precis hur jag ska placera mina händer.
Jag vet precis hur jag ska forma mina läppar.
Och då känner jag nästan hur din nacke känns emot mina fingertoppar.

Jag är fullkomligt ärlig.
Jag vet inget om anatomi.
Men jag vet att hjärtat slår flera gånger snabbare än vanligt när jag tänker sådär.

Du skapar en värme som ligger i klass med solens varmaste punkt.
Tack.