Det var en onsdag.

2010-10-30 / 22:31:23
Och plötsligt, ett lugn som lägger sig i luften.
Ett hopp, en längtan och ljuset i tunneln.
Hon skar i den monotoma hinnan och fick orden att trilla ut ur munnen.
Inget slingrande och inga lögner.
Det kändes okej.
Spöregnet och att vara utan paraply.
Det kändes okej.

Jag torkade av blodet, plåstrade om de såriga knäna och såg vägen framför mig.
Och alla sorger har läckt ut.
Jag har exploderat, gråtit och försökt att få still på ett hjärta som slungats åt alla möjliga håll.
Som pälsdjur i för små burar.

Men, helt plötsligt.
Just nu.
Lugnet.
För trots all rastlöshet.
Så har det varit okej.

Det är okej.
Jag är okej.
(Jag mår bra?)
Men viktigast av allt:
Jag ser framåt.
Vyerna vidgas.

Älskade ni.
Med iver i mina fingrar;
Jag längtar. På riktigt.
Jag gråter. Riktiga tårar.
Jag skrattar, gråter och allt är äkta.
Det är okej och den mörka hinnan är bortdragen.

Jag är redo att börja leva igen.

Funderingar

Skriv något!:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Oroa dig inte, det är bara jag som ser.)

Hemsida/Bloggadress/whatever/URL:

Kommentar:

Trackback