Coldplayresan, aka London 3-5 juni.

2012-06-06 / 13:40:07

3 dagar efter studenten satte jag mig på ett plan mot Heathrow. Lite för att andas förorenad Londonluft, men mest för att få vara del av en publik vars hjärtan slår 1000 gånger snabbare och få andas in Coldplayluft och allt såntdär fangirligt man gör under en konsert.

Så, jag flög i en och en halv timma. Landade på Heathrow, hämtade min incheckade väska och satte mig på Picadilly Line mot Earl's Court.

Vid Earl's Court var det tänkt att Amanda och Erik skulle vänta på mig. Men, eftersom att de är ett smidigt team så lyckades de hamna på olika tunnelbanor (trots att de var i varandras sällskap) och åka åt fel håll. Men, som tur är så lyckades båda hitta till Earl's Court, trots några förseningar och trots att Amanda kom några minuter innan Erik. Sedan checkade jag och Amanda in på vårt hotell, begav oss mot tunnelbanan igen för att åka till Notting Hill och träffa Emma och Jenny. Men, vi hade så fullt upp med att reta Erik att vi lyckades sätta oss på en tunnelbana åt fel håll och komma 40 minuter sent.

Och, sen, på måndagen. Då small det.

Köandet utanför Emirates, att skriksjunga Viva la vida i kön (ingen hakade på), hamna vid ingången som var längst bort ifrån scenen, måla lakan och skriva "SWEDEN LOVES THE NAPPIES" på. Stå längst fram, skrika hysteriskt när de kliver in på scenen, kolla drömskt upp emot himmelen medan konfettin bara föll ned på oss. Alltså, allt detta. Så himla fint och magiskt. Alla tårar som föll under Warning Sign och hur fint det var när alla armband lös upp i mörkret under Charlie Brown. We'll be glowing in the dark. Allt, allt, allt. Så galet, galet, galet fint. Och mot slutet kollade Chris Martin på oss och det var så himla overkligt fint. Svårt att ens hålla inne tårarna när man skriver detta. Så perfekt var det.


Dagen efter Coldplay ville Amandas armband inte sluta lysa. Den ville väl inte att konserten skulle vara slut.


Efter att fascinationen över armbandet begav vi oss till Starbucks för att vara coola och äta frukost.


Och när vi hade ätit och shoppat klart begav vi oss bort till Kings Cross för att hitta 9 and three quarters-väggen.


Vi hittade den.

Och sen åkte vi Picadilly line hela vägen till Heathrow, satte oss på varsitt plan och åkte hem.

Och jag bara grät och grät och lyssnade på Charlie Brown om och om igen. Så mycket seperationsångest från Coldplay och augusti känns så långt bort. Men, som tur är fick jag uppleva världens finaste flygresa med solnedgång över molnen och applåderande passagerare då planet landade. Jo, det var väl mina bästa tre dagar på länge, länge.


Funderingar
Postat av: ivan

åh vad fint

2012-06-06 @ 22:10:56
URL: http://exotismen.blogg.se/
Postat av: Therese

Alltså. Du är så väldigt duktig! Jag kommenterar inte ofta men det här var så himlahimla fint!!

2012-06-06 @ 22:17:18
Postat av: Hilda

Fint!

2012-06-06 @ 22:17:35
URL: http://selfdoubt.spotlife.se
Postat av: Therese

Alltså. Du är så väldigt duktig! Jag kommenterar inte ofta men det här var så himlahimla fint!!

2012-06-06 @ 22:17:46
Postat av: Jenny

Allt var så himla himla bra med den konserten. Helt perfekta var dem. <3



älskar btw bilden på Amanda i rulltrappan

2012-06-07 @ 02:13:26
URL: http://novemberdreams.blogg.se/
Postat av: m.

Superfint

2012-06-08 @ 15:59:02
URL: http://an0rakcity.blogspot.com
Postat av: Albin

åh fint!

2012-06-11 @ 16:31:03
URL: http://amsterdamn.blogg.se/

Skriv något!:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Oroa dig inte, det är bara jag som ser.)

Hemsida/Bloggadress/whatever/URL:

Kommentar:

Trackback