Promenad med Miriam längs hamnen.

Jag bryr mig inte om tågresan. Att sängarna i liggkupén är hårda och att det är krångligt att bädda dem.
Jag bryr mig inte om husen i Göteborgs stad som är byggda i sten. Allt för att förhindra danskarna från att bränna ned dem.
Jag bryr mig inte om ruinerna av kyrkan på hisingen.
Jag bryr mig inte om statyn som pekar ut var staden skall stå.

För när jag kliver på vagn 42 på tåget mot Luleå så spelar min hemstad ingen roll.
När jag vaknar upp nästa morgon, så är jag långt uppe i Norrland och bara timmar ifrån varma kramar.
När jag kliver av så möts jag av hans syster som visar mig vägen till lägenheten och lämnar av nycklarna.

Jag kladdar på griffeltavlan och småsover i soffan som egentligen är en säng.

Det är sällan någon som jag frivilligt trycker i mig flera nävar godis och föreslår pizza till middag.
Mycket sällan.
Det är sällan jag blir nöjd med foton jag tar på promenader.
I Luleå och nära Erik spelar inget någon roll.
Tiden står still, världen står still. Det är ju precis så det ska kännas.

Jag älskar att påstå att jag är självständig, stark "kvinnna".
Men nära honom är det svårt.
Det är som om att... Småmutor, som en liten puss på kinden
kan få mig att säga ja
till "typ" allt.
Jag blir degig och dumsnurrig. Jag blir upp-och nedvänd, jag blir bubblig och 14 år igen.

Och jag somnar i den hårda sängen, med andetag i nacken och i armarna på personen som får hjärtat att slå extraslag och andetagen att kortas ned.
Världens bästa vi.

Meningen som snurrar i huvudet och skrivs på skolbänkar.

Att vakna klockan 05.50 är inte alls fantastiskt.
Att klockan 07.00 kliva ut i 4 gradersvärme och frysa trots att man är varmt klädd är inte heller en höjdare.
Men att se solen gå upp medan man väntar på spårvagnen gör det nästan värt all möda.
På yrkesvägledningen sägs det att jag borde bli ramppersonal.
Eller busschaufför.
Att jag inte vet vad man gör då man sysslar med ramper är en annan femma.
Att jag inte känner mig det minsta lockad av att köra buss är också det.

Men, imorgon far jag iväg - igen.
Bort till Norrbotten och in i en obekväm säng sovandes med världens bästa kille.
Vi hörs på Måndag igen!

Hela grejen med ny kamera, nytt photoshop och att vara överdrivet intresserad av Matte B känns skumt och behagligt på ett obehagligt sätt.

Men, åh vad min nya kamera är fantastisk.

I lockat hår och blommig kjol far jag in till centrala Göteborg för att äta ovanligt mycket mat med de fina personerna på bilderna ovanför (Dzana, Jim, Sara, Cansu, Elsa och Adam).

Vi diskuterade politik, misstolkade saker, diskuterade lite till.
Hamnade på Subway.
Sedan skulle vi se Marit Bergman (men vi missade henne).
Så, på statsteaterns trappor satt vi och lyssnade på något skumt punkband som vrålade ut hatet emot Alliansen.

Sedan: Spårvagn, prat, följa Dzana till hennes port och komma hem.

Idag innan historian så fikade vi och det var så himla mysigt så att man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker tillbaks på det. Sal 216 blev lite som ett hem och det låg ingen irritation i atmosfären.
Jag finner ingen ork till att redigera resten av bilderna.
Men, om Ida läser detta så tycker jag att hon borde få veta om att hon var väldigt fin idag. För det glömde jag att säga.

Jag har nog en såndär period då det känns som om att allt jag skapar blir dåligt. Vad hände med talangen?

Jag vaknar en morgon och inser att jag har gått upp i vikt.
Jag ställer mig inte på vågen, men jag känner det.
Jag drar fingrarna över revbenen och känner att de börjar försvinna under huden.
De är inte längre lika synliga.

Det är panik och jag trasas sönder. Jag sover på soffan för att fly mina tankar.
Men mest av allt vill jag bli frisk.

Kära ni.
Ett monster bor inuti mig.
Ett ljus försöker förinta det.

Kära ni, jag lider ofrivilligt av en ätstörning.
Jag skriver inte detta för uppmärksamheten, utan för att varna er.
För jag ser att så många fina människor faller in i samma mörker.

Vet ni vad det är ni väljer?
Ni väljer att äta mindre för att väga mindre.

Ni kommer att inse att det i början är fantastiskt.
Ni kommer att rasa i vikt.
Ni kommer inte att tänka på det, men ni äter helst inte godis. Ni äter så lite som möjligt.
Rädslan för att gå upp i vikt igen skrämmer er.
Det blir en fobi.
Ni fortsätter, och kroppen lever på mindre energi.

Det går inte att banta ned sig på ett sådant fel sätt och må bra.
För, sedan börjas det:

Torr hud, håravfall, yrsel, irritation och ni är ständigt trötta.
Ni blir känslomässigt avtrubbade.
Era tankar kretsar kring mat.
Mat, mat, mat, mat. Hur man ska äta för att bli smalare. Hur mycket man ska träna för att förbränna det lilla man ätit.
Glöm era vänner, för ni kommer inte orka med att umgås med någon.

Jag skriver det här, för jag vet hur det är att få panikångest mitt i natten på grund av maten.
Panikångest för att man inte vet vart man ska ta vägen.

Snälla, bli inte som jag.
Det finns människor som är sjukare än såhär, och jag är bara så väldigt glad över att jag börjar bli frisk från detta.
Men, det är en lång kamp.
Och jag vill inte att det ska vara såhär för någon.

Glöm inte: Ät, för ni blir finare med varje tugga.

Jag vill ha de där kvällarna jag pratar om.
Över 100 mil hemifrån i din mörka lilla lägenhet.
Jag vill somna med dina andetag mot nacken och med ett rusande hjärta.
Det finns en värme i den kalla luften.
De små fragmenten.
De bor i din hud.
I dina viskningar.
Och jag kan inte göra annat än att falla.
In i din värld.

Min kamera har varit mig trofast sedan 2008. Jag har varit ägare till en systemkamera i två år. Kameran som har gjort mig till den konstnär jag är idag.

Kameror har en viss levnadstid, som ni säkerligen vet. Det sägs att man kan ta 100.000 exponeringar med en kamera, sedan dör den.
Igår passerade jag 70,000.
Denna kamera är en kämpe, klarat sig i ösregn och kyliga vintrar.
En kämpe som alltid levererat det jag velat ha.

Men, min käraste kära ger upp.
Det är inget ni kan se, för bilderna som publiceras här är förminskade.
Det är något som syns då jag öppnar rawfilerna i photoshop.
Kvaliteten sinar. Min kamera kan inte längre leverera.

Jag är ledsen, för det är snart dags att säga hejdå till min käraste vän.

Så himla fint.