Herregud, känns som om att jag bara flänger och far. Inget står ju still numera. Och idag åker jag iväg till Polen. Jag ska befinna mig i Szczecin, gå på bröllop och umgås med min släkt. Alltså, hela detta hjärta slår tusen slag i minuten av iver. Minns fortfarande hela förorten utanför storstaden i detalj.

Vi hörs om en vecka!

Resten av bilderna från igår! Är lite osäker på texten på första bilden dock, men tyckte att det blev en fin introduktion till serien. Alla bilder förutom den näst sista finns på min flickr, så det är bara att klicka på dem för att se dem högupplöst!

Idag fotade jag Dzana. Det blev lite såhär, fler bilder kommer!

Sådär. Ett dygn efter hemfärden från Hultsfred. Alldeles utvilad och med en mage som har fått äta annat än konserver eller flottig festivalmat.

Festivalen var fantastisk. Nu i efterhand kan jag faktiskt säga det, för jag har kommit över gårdagens trauma bestående av ett tält som läcker och konstant spöregn i flera, flera timmar. Har lyckas komma över huttrandet, de blöta kläderna och all hemlängtan.

Jag hann se så himla många fina band, stå längst fram på Bombay Bicycle Club och skrika "I CAN'T BELIEVE IT, IT'S ALWAYS LIKE THIS", dansa och hångla till The xx, se The Cure och höra Cherry lips av Garbage. Och jag har dessutom bott i världens bästa camp bestående av världens bästa och finaste människor. Sista natten fick vi även besök av en kille som hade spelat rappande potatis i Bolibompa, och hans favoritfilm var även Eternal sunshine of the spotless mind. Så himla bra. Jag ska försöka skrapa ihop ett Hultsfredsinlägg åt er med alla bilder och en bättre sammanfattning.

Men, inte idag. Idag ska jag ligga hemma, hämta ut böcker och köpa senaste numret av Lula.

Detta har ju verkligen blivit en "Hej, hej, nu ska jag göra det här vi hörs om en vecka!"-blogg. Men, det är så himla mycket just nu. Och, imorgon far jag iväg till Hultsfredsfestivalen för att bla se THE CURE(?!), Justice, BOMBAY BICYCLE CLUB (dör lite) och många, många fler. Men, förutom att lyssna på massor med musik ska jag hänga i världens bästa camp - aka Camp Ultrabeliebers. Så, om ni tycker att ni hör Baby skriksjungas så vet ni att det antagligen är vi.

3 dagar efter studenten satte jag mig på ett plan mot Heathrow. Lite för att andas förorenad Londonluft, men mest för att få vara del av en publik vars hjärtan slår 1000 gånger snabbare och få andas in Coldplayluft och allt såntdär fangirligt man gör under en konsert.

Så, jag flög i en och en halv timma. Landade på Heathrow, hämtade min incheckade väska och satte mig på Picadilly Line mot Earl's Court.

Vid Earl's Court var det tänkt att Amanda och Erik skulle vänta på mig. Men, eftersom att de är ett smidigt team så lyckades de hamna på olika tunnelbanor (trots att de var i varandras sällskap) och åka åt fel håll. Men, som tur är så lyckades båda hitta till Earl's Court, trots några förseningar och trots att Amanda kom några minuter innan Erik. Sedan checkade jag och Amanda in på vårt hotell, begav oss mot tunnelbanan igen för att åka till Notting Hill och träffa Emma och Jenny. Men, vi hade så fullt upp med att reta Erik att vi lyckades sätta oss på en tunnelbana åt fel håll och komma 40 minuter sent.

Och, sen, på måndagen. Då small det.

Köandet utanför Emirates, att skriksjunga Viva la vida i kön (ingen hakade på), hamna vid ingången som var längst bort ifrån scenen, måla lakan och skriva "SWEDEN LOVES THE NAPPIES" på. Stå längst fram, skrika hysteriskt när de kliver in på scenen, kolla drömskt upp emot himmelen medan konfettin bara föll ned på oss. Alltså, allt detta. Så himla fint och magiskt. Alla tårar som föll under Warning Sign och hur fint det var när alla armband lös upp i mörkret under Charlie Brown. We'll be glowing in the dark. Allt, allt, allt. Så galet, galet, galet fint. Och mot slutet kollade Chris Martin på oss och det var så himla overkligt fint. Svårt att ens hålla inne tårarna när man skriver detta. Så perfekt var det.


Dagen efter Coldplay ville Amandas armband inte sluta lysa. Den ville väl inte att konserten skulle vara slut.


Efter att fascinationen över armbandet begav vi oss till Starbucks för att vara coola och äta frukost.


Och när vi hade ätit och shoppat klart begav vi oss bort till Kings Cross för att hitta 9 and three quarters-väggen.


Vi hittade den.

Och sen åkte vi Picadilly line hela vägen till Heathrow, satte oss på varsitt plan och åkte hem.

Och jag bara grät och grät och lyssnade på Charlie Brown om och om igen. Så mycket seperationsångest från Coldplay och augusti känns så långt bort. Men, som tur är fick jag uppleva världens finaste flygresa med solnedgång över molnen och applåderande passagerare då planet landade. Jo, det var väl mina bästa tre dagar på länge, länge.