Det är lördagkväll. Jag är smått berusad och sitter i en väns knä. Vid vårt bord sitter det tre tjejer och två killar. De tre tjejerna består av mig och två andra som jag aldrig mött innan och som fortfarande går gymnasiet. Vi pratar. Jag vet inte om vad, men varje gång den ena tjejen inser att hon samtycker med min vän höjer hon handen i en high five och ler stort. Vi kommer in på ämnet intressen och vad man attraheras av, och i min värld faller det sig naturligt att nämna "tjejer med rött hår och lugg". För, det är ju min typ av tjejer och det föll sig naturligt i diskussionen. Plötsligt ryggar den ena tjejen tillbaka. Hennes ögon spärras upp, Hon skriker "Men, jag har ju lugg. Och jag är ju rödhårig egentligen. Usch, ragga inte på mig. Jag är inte lesbisk.", och jag svarar att jag inte heller är lesbisk, utan bisexuell. Hon ryggar fortfarande tillbaka och svarar "Men, jag är inte bisexuell. Ragga inte på mig.". Jag förklarar att jag aldrig skulle ragga på henne och det blir tyst tills de två tjejerna inser att de har en gemensam vän som är lesbisk. Självfallet ska jag paras ihop med henne, de visar bilder och säger "Men, hon är ju lesbisk! Ni tycker om tjejer! Vill du inte ha henne?". Som om att det räckte. Som att vårt gemensamma intresse för tjejer skulle svetsa samman oss. Jag möts av fördomar och rädsla hela kvällen.

 

Så, jag gråter hela vägen hem. Hela vägen från Hötorget till Hökarängen och hela vägen från stationen och hem. Jag gråter för att jag har bemötts av den rädslan, gräter för att någon faktiskt backade undan när jag öppet pratade om min läggning. Att mänskligheten, år 2012 inte kommit längre än såhär. "Var gärna bisexuell/homosexuell, men ragga inte på mig". Att jag inte kan bli bemött som vem som helst.

 

Och det är därför vi måste fortsätta kampen om gayrättigheter, därför Prideparaden behövs, därför RFSL behövs. För att somliga sorgligt nog behöver upplysas om att en läggning bara är en läggning. Att man får attraheras av vem man vill, för kärlek är kärlek oavsett vad. All kärlek är bra kärlek. Vi måste sudda ut all rädsla folk fortfarande bär i sig.

Det har varit tyst här ett tag nu. Men, det blir så. Saker läggs åt sidan när livet kommer i vägen. När man flyttar från sin hemstad för att stå på egna ben och stadga sig på ett nytt ställe. Och man vaknar med ångest flera dagar i rad och ligger kallsvettig i sängen om nätterna, för det känns som om att någon har kastat om allt man har. Så, plötsligt ska man plocka ihop sig själv och sitt liv och säga "Såhär är det nu, såhär kommer det vara ett tag". Sen ruskar någon om en, man tar sig själv i kragen, skakar av allt ont. Vaknar utan ångest, vaknar utan att duscha av sig nattens hemskheter. Det bara hände, och nu står jag stadigt på egna ben och bor i ett kollektiv i Hökarängen där rådjur äter ur rabatterna och pensionererna hälsar när man går tidigt för att köpa frukost på ICAn en bit bort. Det är bra här, och nu måste bloggandet komma igång också. Lovar att ni ska få se mer av livet i Stockholm.