Ny design.
sidfhnsdjf
Jag mår inte bra och orkar inte uppdatera. För det händer saker och jag klarar knappt av att stiga upp ur sängen på morgonen. Jag hoppar över lektioner och grubblar, gråter. Går sönder, blir hel, blir lugn, blir glad, går sönder igen.
Det finns inget att se fram emot. Allt är jobbigt.
Det är jobbigt att vakna, det är jobbigt att sitta här, det är jobbigt att äta, det är jobbigt att röra sig.
Det finns inte ens någon frukostpepp.
Jag vill mest prata om det, men ingen förstår.
Det finns inga ord som kan göra något bra.
Jag blir mest svag och ledsen.
Jag tappar greppet.
Förlåt.
Jag lovar att jag alldeles snart är på fötter och skriver/fotar igen.
Det är bara svårare nu än då.
Frågestund?
Har ni några frågor, så ställ dem!
Och så besvaras de i ett inlägg, ni vet hur det går till.
22 Oktober.
Lovar.
Och har ni tur så lägger jag även upp en video på Tiger.
Kram!
Oktober.
Trots att min dagbok fylls med ord så finns det inga ord att dela med er.
Inga meningar, inga erkännanden.
Jag funderar på lite mer vardagsdokumentation här. Vad tror ni? Hm.
:*
Jättebra saker:
Randiga tröjor.
The O.C.
Detta.
Death cab for cutie. De är alltid bäst, för övrigt.
Frukostmat - Alltså, låt mig få förklara:
Flingor, fil, vaniljyoghurt, mackor, bregott med havssalt (gottgottgott), salami, marmelad och apelsinjuice.
Att fuldansa i rummet.
Torkade jordgubbar som är doppade i yoghurt. Dör.
Cashewnötter i allmänhet.
Adrenalin.
Kyckling.
Katter.
Skinny love.
Jag ställer mig inte på vågen, men jag känner det.
Jag drar fingrarna över revbenen och känner att de börjar försvinna under huden.
De är inte längre lika synliga.
Det är panik och jag trasas sönder. Jag sover på soffan för att fly mina tankar.
Men mest av allt vill jag bli frisk.
Kära ni.
Ett monster bor inuti mig.
Ett ljus försöker förinta det.
Kära ni, jag lider ofrivilligt av en ätstörning.
Jag skriver inte detta för uppmärksamheten, utan för att varna er.
För jag ser att så många fina människor faller in i samma mörker.
Vet ni vad det är ni väljer?
Ni väljer att äta mindre för att väga mindre.
Ni kommer att inse att det i början är fantastiskt.
Ni kommer att rasa i vikt.
Ni kommer inte att tänka på det, men ni äter helst inte godis. Ni äter så lite som möjligt.
Rädslan för att gå upp i vikt igen skrämmer er.
Det blir en fobi.
Ni fortsätter, och kroppen lever på mindre energi.
Det går inte att banta ned sig på ett sådant fel sätt och må bra.
För, sedan börjas det:
Torr hud, håravfall, yrsel, irritation och ni är ständigt trötta.
Ni blir känslomässigt avtrubbade.
Era tankar kretsar kring mat.
Mat, mat, mat, mat. Hur man ska äta för att bli smalare. Hur mycket man ska träna för att förbränna det lilla man ätit.
Glöm era vänner, för ni kommer inte orka med att umgås med någon.
Jag skriver det här, för jag vet hur det är att få panikångest mitt i natten på grund av maten.
Panikångest för att man inte vet vart man ska ta vägen.
Snälla, bli inte som jag.
Det finns människor som är sjukare än såhär, och jag är bara så väldigt glad över att jag börjar bli frisk från detta.
Men, det är en lång kamp.
Och jag vill inte att det ska vara såhär för någon.
Glöm inte: Ät, för ni blir finare med varje tugga.
Finns även här:
Flickr
Lastfm
DeviantART
This is the dream of (Evan and Chan).
Poeter.se
Och, jag såg även att det är 59 personer som följer mig via bloglovin. Tack, tack, tack!
Vecka 32.
Imorgon, runt den här tiden (10:51) så kommer min norrlänning hit (ja, Erik, nu får du vara norrlänning litegrann).
Och han ska bo här i en hel vecka, och vi ska se Kent, José Gonzalez, Oskar Linnros, The Teddybears och gå på Way out West tillsammans.
Men, vet ni?! Nästa Söndag kommer jag tillbaka och då ger jag er ett jättestort inlägg om Allt!
(Snäll).
Och, ja, nu vet ni varför jag kommer att vara lite halvborta ett tag.
Kram!
Läsare!!
Bor ni i Göteborg?
Eller har ni möjlighet att komma hit?
Vet ni vad jag tycker då?
Ni borde bli fotade av mig!
(Nej, jag är ingen läskig typ.)
Jag fotar väldigt, väldigt gärna Lookbookbilder.
Åh, ja.
Kontakta mig här!:
[email protected]
Tack!
Ingen titel.
Igår var jag lite rastlös, så jag knåpade ihop en blogg.
Och nej, nej, nej, nej! Jag ska absolut inte sluta blogga här, eller blogga mindre etc. Inget förändras!
Så, nu undrar ni säkerligen vilken sorts blogg det är.
Jo, jag hade tänkt skriva en liten berättelse om ett kärlekspar. Låter sjukt löjligt, jag vet. Men... Åh, ni borde åtminstone kolla in bloggen.
This is the dream of Evan and Chan.
saoipjftguodmkvfdoslåaf
Ännu en gång viskar hånfulla röster i mina öron.
Och sängen gungar i takt med den vibrerande kroppen.
Visslar i takt med varenda rörelse.
Skrattar åt den patetiska handlingen som förblev ogjord.
Tillslut hoppar vi ut ur sovrumsfönstret i hopp om att få dö. Eller åtminstone bryta nacken.
När alarmet går, då hör jag inget alls.
Bara propagandapratet på radio.
Och de borrar hål i våra huvuden.
Tar våra ord.
Mina papper ligger på bordet.
De läser varenda rad.
Men de har inga svar, bara observationer.
"Vi behöver facit."
Och jag var lika tom som dem.
Naturhistoriska museet.
En spontan tanke som blev en handling.
Jag och Hilda åkte hela vägen till Naturhistoriska Museet.
Bakom glasen satt djuren, stilla och samlade damm.
Och en förklaring. Svenskt + latinskt namn.
Mars
1. 19:e Mars - Kent, Kent, Kent!
2. 24:e Mars - Ett år närmre döden. (Med andra ord: Jag fyller sjutton!!!)
3. 27:e Mars - Födelsedagsfirande!
Förlåt för det kassa uppdaterandet under skoldagarna. Men jag har varken ord eller bilder att dela med mig av.
Musik.
Tack.
En lista.
1, Jag saknar hans röst. Jag saknar hans dialekt. Men mest av allt saknar jag att kunna vakna upp mitt i natten och pussa honom på munnen.
2, Jag vill att mamma ska köpa en tekopp till mig. Så att jag har två riktiga tekoppar, så jag kan bjuda mina vänner på te i fina tekoppar.
3, Jag hade glömt att mitt hjärta faktiskt kunde slå såhär hårt.
4, Jag försöker att skriva något som inte relaterar till kärlek här. Det är svårt.
5, Jag vill ha massor utav CDskivor. Och en stereo.
6, Jag vill ha nya tapeter. En fondvägg med ett fint mönster, kanske prickar.
Hejdå.
Den enda anledningen till att jag ens nämner att jag skall bort just här är väl för att jag inte kommer att skriva något alls på tre dagar. Inte för att det ens är en sådär stor skillnad till vad jag oftast gör. Men ändå.
Imorgon åker jag iväg i tre dagar.
Jag lämnar Göteborg, Hejdå, kalla, hemska stad.
Saturday as Usual.
Jag andas.
Det här är jag.
Jag är precis lika overklig som du.
Det här är du.
Du går sönder.
Precis som jag.
Det här är vi.
Och vi håller om varandra.
Ler.
Är lyckliga.
Precis som verkliga människor är.
Vi är inte verkliga.
Inte just nu.
Lua
We might die from medication but we sure killed all the pain.
(Citerat ur en otroligt fin låt utav ett otroligt fint band. Jag tror att de får spendera kvällen med mig, mina Bright Eyes.)