Jag vaknar en morgon och inser att jag har gått upp i vikt.
Jag ställer mig inte på vågen, men jag känner det.
Jag drar fingrarna över revbenen och känner att de börjar försvinna under huden.
De är inte längre lika synliga.

Det är panik och jag trasas sönder. Jag sover på soffan för att fly mina tankar.
Men mest av allt vill jag bli frisk.

Kära ni.
Ett monster bor inuti mig.
Ett ljus försöker förinta det.

Kära ni, jag lider ofrivilligt av en ätstörning.
Jag skriver inte detta för uppmärksamheten, utan för att varna er.
För jag ser att så många fina människor faller in i samma mörker.

Vet ni vad det är ni väljer?
Ni väljer att äta mindre för att väga mindre.

Ni kommer att inse att det i början är fantastiskt.
Ni kommer att rasa i vikt.
Ni kommer inte att tänka på det, men ni äter helst inte godis. Ni äter så lite som möjligt.
Rädslan för att gå upp i vikt igen skrämmer er.
Det blir en fobi.
Ni fortsätter, och kroppen lever på mindre energi.

Det går inte att banta ned sig på ett sådant fel sätt och må bra.
För, sedan börjas det:

Torr hud, håravfall, yrsel, irritation och ni är ständigt trötta.
Ni blir känslomässigt avtrubbade.
Era tankar kretsar kring mat.
Mat, mat, mat, mat. Hur man ska äta för att bli smalare. Hur mycket man ska träna för att förbränna det lilla man ätit.
Glöm era vänner, för ni kommer inte orka med att umgås med någon.

Jag skriver det här, för jag vet hur det är att få panikångest mitt i natten på grund av maten.
Panikångest för att man inte vet vart man ska ta vägen.

Snälla, bli inte som jag.
Det finns människor som är sjukare än såhär, och jag är bara så väldigt glad över att jag börjar bli frisk från detta.
Men, det är en lång kamp.
Och jag vill inte att det ska vara såhär för någon.

Glöm inte: Ät, för ni blir finare med varje tugga.