Första gången en kvinnlig, känd fotograf nämns för mig är i gymnasiet. Jag läser Foto B och vi har en vikarie som har bestämt sig för att lära oss nästan allt han kan om fotokonst. Han pratar om filmer, han pratar om vad en bild egentligen är, han visar oss bilder på en overhead. Någonstans mitt i allt sitt rabblande, så nämner han Cindy Sherman. Jag minns detta så starkt, eftersom att det var första gången någon nämnde en kvinnlig fotograf som en person som var viktig för fotohistorian. En hade ju hört talas om Anton Corbijn och David LaChapelle som välkända fotografer, viktiga för fotohistorian. De var viktiga, för de fick ta den platsen i fotohistorian. Precis som vanligt så tillkännagavs männen inom en konstoform, inte kvinnorna.
Det är säkerligen ingen nyhet att fotovärlden översvämmas av män. De tar plats, och de tar en jävligt stor plats. De syns överallt, de tar över fotoforum, utställningar och internet. Se bara Terry Richardson. Jag kan tyvärr inte ange någon kvinnlig fotograf som har fått lika mycket kredd som honom ute i fotovärlden. Annie Leibovitz, kanske. Men inte ens hennes bilder cirkulerar lika mycket som Terry Richardsons bilder gör. Du behöver inte ens vara särskilt insatt i foto för att veta vem han är. Han hyllas, han älskas. Jag kan inte förneka att Terry har gjort saker som är bra, jag kan inte säga att han är en skitkass fotograf för att han objektifierar kvinnor. Terry Richardson är trots allt stor av en anledning. Men, jag kan däremot säga att han är en kass människa, som bland annat sägs ha
gett sig på unga modeller. Han klär ner de flesta kvinnor han fotar, de blir objekt. De suger på glassar (glass = fallossymbol i detta sammanhang), de har knappt kläder på sig. Han gör alla fel när det kommer till att porträttera kvinnor rätt. Ändå hyllas han. Han kommer undan med det. Han är ju man, han är ju duktig, han är ju känd.
Det är svårt att vara kvinna och ha ett fotointresse. Det är svårt att göra sig hörd, för man ligger någonstans på botten och försöker klättra upp. Det kanske inte är någon nyhet, män är ju överrepresenterade i många yrken. Det är antagligen ingen överraskning att de även dominerar fotoyrket. Men, det var faktiskt en överraskning för mig. Jag har aldrig tänkt på det, jag har aldrig tänkt på överrepresentationen av män inom fotoyrket, eller hur svårt det är som kvinna att ta sig framåt. Jag märkte inte av det, förrän jag faktiskt ville komma framåt. Jag ville bli hörd, sättas på kartan, bli sedd. Det hände någon gång i höstas. Jag tog mig själv på allvar, tog tag i min hemsida, gjorde en facebooksida, gick med i fotogrupper på facebook. Folk överröste mig med komplimanger, jag tog mitt livs bästa porträttbilder och fick fota bandet CHVRCHES inför en intervju med Festivalrykten. Detta var första gången jag märkte av det. Bandet stod redan ute och blev fotade, de hade blivit fotade av Expressen (eller rockfoto). Jag fotade dem kort därefter. Jag vet inte om ni vet hur det funkar på intervjuer, men man får en utsatt tid och då ska bandet både fotas och intervjuas. Expressens tid var slut, och det var min tur att fota dem. När jag var klar lutade sig PR-kvinnan över mig och sa att Expressens fotograf hade stått en bit ifrån och fotat bandet medan jag fotar dem. Detta är ju hur förbjudet som helst inom fotovärlden. Du fotar helt enkelt inte någon annans motiv, det är en oskriven regel som alla gått med på. Fotografen kanske bara inte tog mig på allvar, han kanske bara var dum i huvudet eller så kanske han var en blandning av båda. Jag är ju ändå en ung tjej, jag utstrålar kanske inte lika mycket hot som en äldre man.
Sedan fortsätter det. Jag försöker göra mig hörd i fotogrupper. I början försvarar jag mest kvinnliga fotografer som granskas gång på gång på gång. Jag blir typ bemött såhär: "Haha, tyst på dig, du är bara en dum liten tjej, är du fotografens alterego eller?". Ryggdunkar delas ut flitigt mellan medlemmarna. Jag blir rädd. Jag vågar inte visa mina bilder i fotogrupperna längre. Jag har sett hur de har kritiserat andra unga kvinnliga fotografer, och jag vill inte hamna där själv. Jag vill verkligen inte möta kritik av 45-åriga män som har råd med dyr utrustning för att de har stabil ekonomi, som kan alla fotoböcker utantill, som inte kan se utanför ramarna. Jag vill inte höra något "Där är det överexponerat!". Jag vill inte höra det, för jag vet redan var de tekniska felen ligger. Jag har redan läst Foto a, och foto b och massa kassa fotoböcker som ska vara "så bra". Jag vet var det är överexponerat, var de tekniska felen ligger, men jag väljer att ha kvar de tekniska felen, för jag tycker att de ger bilden något extra. Folk blir förvånade när de ser mina bilder, folk blir till och med förvånade när jag säger att har en hemsida. Det skämtas om "tjejer som tror att de kan fotografera bara för att de har en kamera". Jag räknas som en av dem när jag nämner mitt intresse, och jag räknas som en sådan tills jag kan bevisa min talang. Men, en person av manligt kön får aldrig höra det. Family Guy skämtar inte om killar som tror att de är bra fotografer bara för att de äger kameror. De anses vara talangfulla och seriösa tills de bevisar motsatsen. Precis som i många andra yrken, dominerar medelåldersmännen ännu en gång.
*citat i rubriken från Family Guy-avsnittet "Whistle while your wife works" (hur äcklig är inte den titeln?) 