Detta har ju verkligen blivit en "Hej, hej, nu ska jag göra det här vi hörs om en vecka!"-blogg. Men, det är så himla mycket just nu. Och, imorgon far jag iväg till Hultsfredsfestivalen för att bla se THE CURE(?!), Justice, BOMBAY BICYCLE CLUB (dör lite) och många, många fler. Men, förutom att lyssna på massor med musik ska jag hänga i världens bästa camp - aka Camp Ultrabeliebers. Så, om ni tycker att ni hör Baby skriksjungas så vet ni att det antagligen är vi.

3 dagar efter studenten satte jag mig på ett plan mot Heathrow. Lite för att andas förorenad Londonluft, men mest för att få vara del av en publik vars hjärtan slår 1000 gånger snabbare och få andas in Coldplayluft och allt såntdär fangirligt man gör under en konsert.

Så, jag flög i en och en halv timma. Landade på Heathrow, hämtade min incheckade väska och satte mig på Picadilly Line mot Earl's Court.

Vid Earl's Court var det tänkt att Amanda och Erik skulle vänta på mig. Men, eftersom att de är ett smidigt team så lyckades de hamna på olika tunnelbanor (trots att de var i varandras sällskap) och åka åt fel håll. Men, som tur är så lyckades båda hitta till Earl's Court, trots några förseningar och trots att Amanda kom några minuter innan Erik. Sedan checkade jag och Amanda in på vårt hotell, begav oss mot tunnelbanan igen för att åka till Notting Hill och träffa Emma och Jenny. Men, vi hade så fullt upp med att reta Erik att vi lyckades sätta oss på en tunnelbana åt fel håll och komma 40 minuter sent.

Och, sen, på måndagen. Då small det.

Köandet utanför Emirates, att skriksjunga Viva la vida i kön (ingen hakade på), hamna vid ingången som var längst bort ifrån scenen, måla lakan och skriva "SWEDEN LOVES THE NAPPIES" på. Stå längst fram, skrika hysteriskt när de kliver in på scenen, kolla drömskt upp emot himmelen medan konfettin bara föll ned på oss. Alltså, allt detta. Så himla fint och magiskt. Alla tårar som föll under Warning Sign och hur fint det var när alla armband lös upp i mörkret under Charlie Brown. We'll be glowing in the dark. Allt, allt, allt. Så galet, galet, galet fint. Och mot slutet kollade Chris Martin på oss och det var så himla overkligt fint. Svårt att ens hålla inne tårarna när man skriver detta. Så perfekt var det.


Dagen efter Coldplay ville Amandas armband inte sluta lysa. Den ville väl inte att konserten skulle vara slut.


Efter att fascinationen över armbandet begav vi oss till Starbucks för att vara coola och äta frukost.


Och när vi hade ätit och shoppat klart begav vi oss bort till Kings Cross för att hitta 9 and three quarters-väggen.


Vi hittade den.

Och sen åkte vi Picadilly line hela vägen till Heathrow, satte oss på varsitt plan och åkte hem.

Och jag bara grät och grät och lyssnade på Charlie Brown om och om igen. Så mycket seperationsångest från Coldplay och augusti känns så långt bort. Men, som tur är fick jag uppleva världens finaste flygresa med solnedgång över molnen och applåderande passagerare då planet landade. Jo, det var väl mina bästa tre dagar på länge, länge.

Anledningen till att jag tar mig tid att skriva ett sånthär inlägg är för att ni aldrig riktigt fått en riktig inledning. Ni är alltså över hundra stycken som läser min blogg och som knappt har någon aning om vem det är som lägger upp bilder och skriver texter till.


Så, det här är jag. En mörkhårig tjej som är bosatt på hisingen, som ligger sisådär 10-20 minuter från självaste Göteborg. Här har jag bott i hela mitt artonåriga liv.

Ett av mina främsta intressen är fotografi. Vilket framgår ganska väl i bloggen. Och, jag fotar med en Canon eos 550D. Det är en himla bra kamera, och bildkvalitén är fantastisk. På kameran har jag oftast ett tamron 28-75/2,8 monterat. Men, ibland kan det hända att jag fotar med ett fast Canon ef 50/1,8 II.

Mina bästa bilder någonsin är dessa:





Jag tycker dessutom galet mycket om att läsa, och mina två absoluta favoritböcker någonsin är The perks of being a wallflower och Looking for Alaska. Detta är väl också ganska typiskt, men det är två fantastiska böcker. Man läser dem, man berörs av dem, man älskar alla karaktärer och man gråter när något hemskt händer. Precis så som det ska vara när man läser.

Här kommer två urdrag ur Looking for Alaska:

och


Och, en till grej som kännetecknar mig är min kärlek till musik. Trots att jag inte spelar ett enda instrument så har jag gått och totalförälskat mig i musik. Jag håller stenkoll på festivaler och konserter. Jag vill se filmer för att särskilda band eller artister har varit med i soundtracken och lägger ner flera tusen på konserter. Eller, ja. Så har det sett ut de två senaste åren. Något bara hände. Jag hamnde i sällskap som intresserade sig för det jag lyssnade på, jag hamnade med människor som ville se Kent och gå på Way out west med mig. Det hände bara. Jag har egentligen Nanna att tacka för min nuvarande musiksmak. Jag tror inte att hon vet om det själv, men mot slutet av 2007 förändrade hon mitt liv radikalt. Hon visade mig Death cab for cutie. Detta fantastiska band, detta otroliga band som jag älskar så galet mycket. De formade min musiksmak, de kompletterade mig. Det är musiken som talar till mig, och förstår mig utan att ens veta vem jag är.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Hur förklarar man kärleken till något som ständigt omringar oss? Jag menar, musik finns alltid. Alla lyssnar på musik, alla gillar musik. Men jag har bara totalnerkärat mig i musiken. Jag har kärat ner mig i ett av de finaste banden någonsin.

Det är liksom de tre sakerna som kännetecknar mig. Det som gör Sandra Thorsson. Mitt fotointresse, alla böcker jag läser, musiken jag brinner för. Ja, de tre stora sakerna om mig. Ni får självfallet ställa frågor om ni är nyfikna på något annat.

Hoppas att inlägget inte var allt för jobbigt att läsa.
Kram på er.

I Växjö är gatorna fyllda med lätt pudersnö. Sådan snö som följer vinden vart den än blåser.
Bland all denna snö ligger ett villaområde, och i just detta villaområde ligger det en villa som rymmer ett kollektiv. I ett av rummen på detta kollektiv bor Filip.

Han luktar gott och ger en mjuka pussar. Han är en sådan man skryter om, en sådan som har varit förband åt Immanu el och This will destroy you och som har galet fin musiksmak.
Filip är bara genomfantastisk. Så fantastisk så att man vill prata varenda ny sak man upptäcker med honom. Som att hans garderob innehåller en grå hoodie och att han gillar Noah and the Whale.

Så, på något vis hamnade jag i samma rum som denne Filip. Med hans huvud i mitt knä, fingrarna genom hans hår och iförd hans gråa kofta. Och just där, precis då slog hjärtat emot revbenen för att utlösa endorfinerna som vilade i synapsmellanrumen. Mitt klämtande hjärta slog åt rätt håll och lugnet la sig i luften vi inhalerade.

Och, för att citera en fin bok; "And in that moment, I swear we were infinite."
Precis så.

06:00
Rummet är kallt och ögonlocken är tunga. Jag sjukanmäler mig från första lektionen och somnar om.

08:30
Vaknar av ljudet till mobilalarm, ljudet av en låt som inte hinner gå mer än 5 sekunder förrän jag stänger av för att tänka klarvakna tankar och blicka fram mot de nerdragna persiennerna och det gyllene ljuset som tränger sig igenom varenda springa.

11:30
Promenerar genom Vasaallén med Arcade fire i lurarna. Solen ligger högt och hjärtat känns rent. Jag tänker att den här känslan är din, och ingen annans.

15:00-19:00
Fika på Tintin med finaste Elvira och vi föräter oss på kyckling, potatis och kaka. Pratar ilsket om allt som finns att prata ilsket om. Spyr ur oss allt som legat och kokat i oss. Bara pratar, pratar och pratar tills vi senare promenerar i Vasaparken där gatulykterna formar stjärnor på den våta marken.

Här får ni en fin låt; +

Ser lite ut såhär i en lånad Coldplay t-shirt och utan glasögon.

Har haft en såndär bra helg och ätit frukost ute. Har sovit i en främmande lägenhet med en välkänd vän. Suttit bredvid henne vid spontanköp av Arcade fire-spelningar i London. Legat i en säng och mumlat "Vi ska se Arcade fire, vi ska se Arcade Fire, vi ska se Arcade Fire och Mumford & Sons i London tillsammans.". Tillsammans med Louise kan man göra allt. T.o.m äta pizza med äckligt mycket ost.

Bilder kommer imorgon.

Försvinner bort till Norrköping över helgen och uppdaterar igen om några dagar. Vi hörs!

Det känns jobbigt att skriva om, men ibland tar saker slut och det gjorde även vi.
Ni behöver inte skriva "Varför? Åh, men det kommer att bli bra. ): ): <3".
För jag vet att det blir bra, och jag vet att hjärtat kommer sluta värka.

Inga låtcitat och inga jobbiga krångliga meningar om hur ledsen jag är.
Allt är uppenbart.
Jag är ledsen, för jag och min pojkvän har just gjort slut.

Nu vill jag inte skriva mer.
Punkt.

Och plötsligt, ett lugn som lägger sig i luften.
Ett hopp, en längtan och ljuset i tunneln.
Hon skar i den monotoma hinnan och fick orden att trilla ut ur munnen.
Inget slingrande och inga lögner.
Det kändes okej.
Spöregnet och att vara utan paraply.
Det kändes okej.

Jag torkade av blodet, plåstrade om de såriga knäna och såg vägen framför mig.
Och alla sorger har läckt ut.
Jag har exploderat, gråtit och försökt att få still på ett hjärta som slungats åt alla möjliga håll.
Som pälsdjur i för små burar.

Men, helt plötsligt.
Just nu.
Lugnet.
För trots all rastlöshet.
Så har det varit okej.

Det är okej.
Jag är okej.
(Jag mår bra?)
Men viktigast av allt:
Jag ser framåt.
Vyerna vidgas.

Älskade ni.
Med iver i mina fingrar;
Jag längtar. På riktigt.
Jag gråter. Riktiga tårar.
Jag skrattar, gråter och allt är äkta.
Det är okej och den mörka hinnan är bortdragen.

Jag är redo att börja leva igen.

4 år.
Precis så länge har jag och Nanna varit vänner.
4 år och en dag, för att vara precis.

För att vara kortfattad: Nanna är bäst.
Det är hon.
Hon gillar tjocka katter och ostburgare.
Nanna är bäst för att man kan ligga med henne under ett täcke och lyssna på Rooney.
Hon är min bosniagirl94, min bästaste babe, min Nansovic.
Hon som gav mig Death Cab for Cutie.
Finaste flickan.

Jag bryr mig inte om tågresan. Att sängarna i liggkupén är hårda och att det är krångligt att bädda dem.
Jag bryr mig inte om husen i Göteborgs stad som är byggda i sten. Allt för att förhindra danskarna från att bränna ned dem.
Jag bryr mig inte om ruinerna av kyrkan på hisingen.
Jag bryr mig inte om statyn som pekar ut var staden skall stå.

För när jag kliver på vagn 42 på tåget mot Luleå så spelar min hemstad ingen roll.
När jag vaknar upp nästa morgon, så är jag långt uppe i Norrland och bara timmar ifrån varma kramar.
När jag kliver av så möts jag av hans syster som visar mig vägen till lägenheten och lämnar av nycklarna.

Jag kladdar på griffeltavlan och småsover i soffan som egentligen är en säng.

Det är sällan någon som jag frivilligt trycker i mig flera nävar godis och föreslår pizza till middag.
Mycket sällan.
Det är sällan jag blir nöjd med foton jag tar på promenader.
I Luleå och nära Erik spelar inget någon roll.
Tiden står still, världen står still. Det är ju precis så det ska kännas.

Jag älskar att påstå att jag är självständig, stark "kvinnna".
Men nära honom är det svårt.
Det är som om att... Småmutor, som en liten puss på kinden
kan få mig att säga ja
till "typ" allt.
Jag blir degig och dumsnurrig. Jag blir upp-och nedvänd, jag blir bubblig och 14 år igen.

Och jag somnar i den hårda sängen, med andetag i nacken och i armarna på personen som får hjärtat att slå extraslag och andetagen att kortas ned.
Världens bästa vi.

Jag vill ha de där kvällarna jag pratar om.
Över 100 mil hemifrån i din mörka lilla lägenhet.
Jag vill somna med dina andetag mot nacken och med ett rusande hjärta.
Det finns en värme i den kalla luften.
De små fragmenten.
De bor i din hud.
I dina viskningar.
Och jag kan inte göra annat än att falla.
In i din värld.

Kent, den 7 Augusti.
Efter illamående, dåligt insläpp och ett skumt förband så kliver de ut på scen. Jocke Berg, en lycklig man dansar och en oväntad låt spelas: Romeo Återvänder ensam. Jag vänder mig om och möter läppar, varma läppar.
747 och:
Håller om dig.
Du håller mig vid liv.

Vi sitter i fåtöljer, pratar om allt, allt, allt. Livet, hösten, musik, somnar i samma säng och jag tror att jag långsamt inser att det är vi och det är på riktigt.

På Måndagen träffar jag en älskad Clara, vi promenerar runt, äter oliver på en parkbänk och dricker billigt kaffe inne på centralen.

På Torsdagen går jag och mitt sovsällskap runt på stan och pratar kameror och optik. Står framför butiksfönster och drömmer.
Dansar till livemusik framförd av män med björnmasker och i ljuset som kommer från scenen ser regnet ut som diamanter.

Way out west 2010 (way out west två lax tio).
Jens Lekman låtsas vara ett flygplan.
Wu-Tang Clan får publiken att hoppa.
Mot staketet på The National, Matt försöker slå sönder mickstativet och jag är på gränsen till att bryta ihop (men gör det aldrig).
Jónsi sprider magi i tältet, vi flyter, svävar och infinner oss i ett annat universum.
M.I.A bjuder på ljusshow och dans.

Längst fram på Anna Ternheim, tryckt emot staketet. Hjärtat slår hårt och i extranumret skakar hela publiken då Henrik Berggren kliver ut på scen.
(Anna sjunger att hennes kropp är en bur).

Anna von Hausswolff i tältet, tänker att det är lite för ljust.

Jag och Erik väljer att inte se Håkan Hellström, vi kollar runt och ser mr.Broder Daniel gåendes. Med trumslag emot bordet och med en hand som drar upp mig för att gå fram.
Vi får varsin kram av ingen mindre än Henrik Berggren.

Chemical Brothers, imitten, mot staketet igen. Tror att hörseln i mitt högra öra dog för en stund då mannen bredvid mig busvisslade och skrek som en dåre.

Finaste, finaste veckan på länge.

Jag var en gång en tioårig flicka med drömmar om dockskåp. Och mamma lovade mig, att en dag så köper hon ett.
Problemet med dessa dockskåp är att de är dyra, möbler är dyra, huset är dyrt.
Jag fick aldrig ett, och det gick att leva med.

En dag, 7 år senare så stiger jag in i familjen Thorssons vardagsrum. På utrymmet bakom sofforna där vi har krukväxter står plötsligt ett gigantiskt dockskåp.
"Vi har köpt ett dockskåp!" säger mamma.

Det är inte nytt. Det är sisådär 30-40 år gammalt. Med 70talsinredning.
Jag tar ut alla möbler och omplacerar dem.
Pillar på minimaliska vinylspelare.
Blir 7 år yngre.

Och jag älskar det.

Förlåt för att jag är urkass på att uppdatera.
Och tack för alla jättefina, uppmuntrande kommentarer.
Jag uppskattar er, verkligen.

Tack, tack, tack, tack.

Natten till den 7:e Juni så armbågar jag ned en kamera i golvet. Nedanför mig, vid mina fötter ligger ett 50mm objektiv i två delar. Jag skriker i förbannelse, gråter, somnar.

Jag byter ut det trasiga emot ett gammalt 17-50mm med stor bländare, packar, drar med mig väskan och flyr emot Landvetter. Stiger på planet.

Ipod - check.
Sigur Rós - check.

Planet lyfter, och jag befinner mig bland molnen, eller så befinner de sig bland mig. Planet var bara plåt, ett fysiskt hinder och jag infinner mig i någonsorts trans.

Jag byter plan på Arlanda.
Jag ska till mitt hjärta, min älskade.
Jag ska få andas ren luft.
Norrbotten.

Stiger av, flygbuss, det pirrar i magen och jag stiger av bussen, möts av han där som jag så länge beundrat på så många olika sätt.
Vi håller hand, promenerar bort till det rosa lägenhetshuset.

Han ska flytta ut, få större, vi städar, sovpaus i soffan, jag får träffa hans mamma, sitter och fnissar på snurrfåtöljer.
Vi åker bil bort till Älvsbyn som enligt en skylt sägs vara Norrbottens pärla.
Jag får höra historier om landningsbanor och testbanor för däck.

Sen - äntligen.
Dricker rent vatten, det smakar sött.
Vi ligger uppe, solen går aldrig ner, det är ljust.
Han säger de där meningarna som får mitt hjärta att rusa, explodera.
Jag blev vit, log på riktigt, sådär som jag skrev om innan vi möttes och jag log, log, log.

"Ska vi skeda?"
Den där frågan som ställs då nacken inte tillåter mig att somna emot hans bröst, trots att jag vill så himla, himla mycket.
Hjärtat svarar: Ja.

Han visar mig storforsen, jag som trodde att jag förlorat all fascination. Jag tappar andan, det är mäktigt, vi hoppar runt bland stenar och vatten. Han berättar om avlägsna badställen.
Hans barndomshus har grönblåa knutar, jag får höra fler historier om hus, områden, barndom.

Sista dagen dras jag genom en fördärvad skog.
Jag möts av: berg, vatten, utsikt.
Jag vill säga så mycket annat än: Åh, fint.
Han kysser mig. Där, där, där.
"They'll name a city after us."
Citerar Regina Spektorlåtar i huvudet.

Vi
är
Fantastiska.