Jag cyklar bort till fantastiska platser.
Platser som döljer sig bakom de perfekta husen.

Sommaren dör ut. Soltimmarna blir allt färre och temperaturen sjunker med tio grader.
Ersätter fnittrande fjärilar med nostalgisk regnkänsla i bröstet.

Jag vet folk som vill fly från de platser jag vill utforska. Jag vet folk som hellre är här än där.
Jag vill bara till lugnet och bort från de stressade och irriterade storstadsmänniskorna som röker under hustaken.

"Man vet att man går på Schillerska då ens kläder luktar rök trots att man aldrig någonsin rört en endaste liten cigarett."

För ett tag sedan införskaffade jag mig världens finaste objektiv.
Ett tamron 28-75 f/2,8.
Närgränsen är fantastisk, brännvidden är fantastisk, skärpedjupet är att dö för.
Jag är nöjd.

Någon dag innan Kent så sprang jag hem till Miriam, träffade den omtalade hunden vid namn Emmet och färgade håret mörkt.
Det är inte lika mörkt längre, men visst är det mörkare än vad det var innan!

På torsdag så börjar jag skolan. SE1B blir SE2B. Och jag längtar, längtar efter världens bästa klass. Världens bästa SE2B(äst). Jag längtar efter att återigen gå igenom Schillerskas huvudentré, kämpa mig upp till fjärde våningen och undra varför man placerar alla estetlektioner högst upp, längtar efter klassföreståndaren som spelar datorspel och älskar sagan om ringen, längtar efter att lyssna på då Frida och Ida sitter med varsinn gitarr i korridorerna och sjunger som änglar, längtar efter aulan, längtar efter bildlektioner och att äntligen få måla med akvareller igen, längtar efter psykologilektioner och ser fram emot att diskutera djupt med klasskamraterna.

Längtar efter att få promenera igenom Vasaallén och längtar efter att få sitta på skolgården och prata.

Jag börjar andra klass och jag är ivrig.

De senaste dagarna har varit lyckliga dagar, med sömn och ett sönderbultat hjärta.
De senaste dagarna har varit avstängda dagar, fyllda med konstiga tankar och konstiga känslor.

Och hisingen är platsen där alla vägar leder hem.
Här går man aldrig vilse.

Kometfall döljer sig bakom dina ögon.

Jag är boven från en främmande galax som tecknade vägar mellan stjärnorna.
För att känna slagen av din inre trummaskin.
Hamrandes emot min rygg, varje natt innan mörkret
släcker oss.

(Kring dina pupiller bildas landskap i olika färger.
På håll ser det ut som om
att det döljer sig
bärnsten mellan trådarna på dina regnbågshinnor.)

Inte för att jag tror att ni är sådär jätteintresserade, men ni finner mig även här:

Twitter
Flickr
Lastfm
DeviantART
This is the dream of (Evan and Chan).
Poeter.se

Och, jag såg även att det är 59 personer som följer mig via bloglovin. Tack, tack, tack!

Kent, den 7 Augusti.
Efter illamående, dåligt insläpp och ett skumt förband så kliver de ut på scen. Jocke Berg, en lycklig man dansar och en oväntad låt spelas: Romeo Återvänder ensam. Jag vänder mig om och möter läppar, varma läppar.
747 och:
Håller om dig.
Du håller mig vid liv.

Vi sitter i fåtöljer, pratar om allt, allt, allt. Livet, hösten, musik, somnar i samma säng och jag tror att jag långsamt inser att det är vi och det är på riktigt.

På Måndagen träffar jag en älskad Clara, vi promenerar runt, äter oliver på en parkbänk och dricker billigt kaffe inne på centralen.

På Torsdagen går jag och mitt sovsällskap runt på stan och pratar kameror och optik. Står framför butiksfönster och drömmer.
Dansar till livemusik framförd av män med björnmasker och i ljuset som kommer från scenen ser regnet ut som diamanter.

Way out west 2010 (way out west två lax tio).
Jens Lekman låtsas vara ett flygplan.
Wu-Tang Clan får publiken att hoppa.
Mot staketet på The National, Matt försöker slå sönder mickstativet och jag är på gränsen till att bryta ihop (men gör det aldrig).
Jónsi sprider magi i tältet, vi flyter, svävar och infinner oss i ett annat universum.
M.I.A bjuder på ljusshow och dans.

Längst fram på Anna Ternheim, tryckt emot staketet. Hjärtat slår hårt och i extranumret skakar hela publiken då Henrik Berggren kliver ut på scen.
(Anna sjunger att hennes kropp är en bur).

Anna von Hausswolff i tältet, tänker att det är lite för ljust.

Jag och Erik väljer att inte se Håkan Hellström, vi kollar runt och ser mr.Broder Daniel gåendes. Med trumslag emot bordet och med en hand som drar upp mig för att gå fram.
Vi får varsin kram av ingen mindre än Henrik Berggren.

Chemical Brothers, imitten, mot staketet igen. Tror att hörseln i mitt högra öra dog för en stund då mannen bredvid mig busvisslade och skrek som en dåre.

Finaste, finaste veckan på länge.

Ni vet hur det är.
Imorgon, runt den här tiden (10:51) så kommer min norrlänning hit (ja, Erik, nu får du vara norrlänning litegrann).
Och han ska bo här i en hel vecka, och vi ska se Kent, José Gonzalez, Oskar Linnros, The Teddybears och gå på Way out West tillsammans.

Men, vet ni?! Nästa Söndag kommer jag tillbaka och då ger jag er ett jättestort inlägg om Allt!
(Snäll).


Och, ja, nu vet ni varför jag kommer att vara lite halvborta ett tag.

Kram!

Modell.

Fotade Malin lite.

Fler bilder kommer imorgon!
(Större upplösningar finns alldeles strax här).