Det har varit tyst här ett tag nu. Men, det blir så. Saker läggs åt sidan när livet kommer i vägen. När man flyttar från sin hemstad för att stå på egna ben och stadga sig på ett nytt ställe. Och man vaknar med ångest flera dagar i rad och ligger kallsvettig i sängen om nätterna, för det känns som om att någon har kastat om allt man har. Så, plötsligt ska man plocka ihop sig själv och sitt liv och säga "Såhär är det nu, såhär kommer det vara ett tag". Sen ruskar någon om en, man tar sig själv i kragen, skakar av allt ont. Vaknar utan ångest, vaknar utan att duscha av sig nattens hemskheter. Det bara hände, och nu står jag stadigt på egna ben och bor i ett kollektiv i Hökarängen där rådjur äter ur rabatterna och pensionererna hälsar när man går tidigt för att köpa frukost på ICAn en bit bort. Det är bra här, och nu måste bloggandet komma igång också. Lovar att ni ska få se mer av livet i Stockholm.