Emmet och Miriam.

Det är höst nu. Jag klampar fram genom lövhögar, morgonen är fuktig och kläderna är tjockare.
Det är den där årstiden som vilar mellan sommar och vinter. Vi väntar ut tiden och fruktar de allt mörkare dagarna.
Träden utanför fönstret är äntligen färgglada.

Jag förstår nu varför de döpte min gata till Höstvädersgatan.
Det går inte att neka att allt är lite finare där just nu.
Bixby Canyon Bridge blir min höstlåt.

Mina veckor börjar försiktigt fyllas med promenader tillsammans med vännen på bilden och hennes fina hund.
De tomma luckorna blir eftermiddagar där jag lyckas klämma ur mig ord och meningar jag inte brukar klämma ur mig.
Hon skickar fin musik i min spotifyinkorg och får mig att lyssna på bandet Stars.

Jag är tacksam.
Lev väl.