Anledningen till att jag tar mig tid att skriva ett sånthär inlägg är för att ni aldrig riktigt fått en riktig inledning. Ni är alltså över hundra stycken som läser min blogg och som knappt har någon aning om vem det är som lägger upp bilder och skriver texter till.


Så, det här är jag. En mörkhårig tjej som är bosatt på hisingen, som ligger sisådär 10-20 minuter från självaste Göteborg. Här har jag bott i hela mitt artonåriga liv.

Ett av mina främsta intressen är fotografi. Vilket framgår ganska väl i bloggen. Och, jag fotar med en Canon eos 550D. Det är en himla bra kamera, och bildkvalitén är fantastisk. På kameran har jag oftast ett tamron 28-75/2,8 monterat. Men, ibland kan det hända att jag fotar med ett fast Canon ef 50/1,8 II.

Mina bästa bilder någonsin är dessa:





Jag tycker dessutom galet mycket om att läsa, och mina två absoluta favoritböcker någonsin är The perks of being a wallflower och Looking for Alaska. Detta är väl också ganska typiskt, men det är två fantastiska böcker. Man läser dem, man berörs av dem, man älskar alla karaktärer och man gråter när något hemskt händer. Precis så som det ska vara när man läser.

Här kommer två urdrag ur Looking for Alaska:

och


Och, en till grej som kännetecknar mig är min kärlek till musik. Trots att jag inte spelar ett enda instrument så har jag gått och totalförälskat mig i musik. Jag håller stenkoll på festivaler och konserter. Jag vill se filmer för att särskilda band eller artister har varit med i soundtracken och lägger ner flera tusen på konserter. Eller, ja. Så har det sett ut de två senaste åren. Något bara hände. Jag hamnde i sällskap som intresserade sig för det jag lyssnade på, jag hamnade med människor som ville se Kent och gå på Way out west med mig. Det hände bara. Jag har egentligen Nanna att tacka för min nuvarande musiksmak. Jag tror inte att hon vet om det själv, men mot slutet av 2007 förändrade hon mitt liv radikalt. Hon visade mig Death cab for cutie. Detta fantastiska band, detta otroliga band som jag älskar så galet mycket. De formade min musiksmak, de kompletterade mig. Det är musiken som talar till mig, och förstår mig utan att ens veta vem jag är.

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Hur förklarar man kärleken till något som ständigt omringar oss? Jag menar, musik finns alltid. Alla lyssnar på musik, alla gillar musik. Men jag har bara totalnerkärat mig i musiken. Jag har kärat ner mig i ett av de finaste banden någonsin.

Det är liksom de tre sakerna som kännetecknar mig. Det som gör Sandra Thorsson. Mitt fotointresse, alla böcker jag läser, musiken jag brinner för. Ja, de tre stora sakerna om mig. Ni får självfallet ställa frågor om ni är nyfikna på något annat.

Hoppas att inlägget inte var allt för jobbigt att läsa.
Kram på er.

I torsdags satte jag mig på ett tåg som tog mig hela vägen bort till Norrköping. Hela vägen bort till världens bästa Louise. Vi möttes vid Norrköpings resecentrum, gick hela vägen bort till sekelskiftslägenheten i stan.


Och, därinne bakades det vaniljbullar, kanelbullar och några andra bullar som var jobbiga att få till. Louise gjorde det mesta, medan jag mest åt deg.

Sen blev det kväll, och vi bestämde oss för att färga mitt hår. Det skulle bli mörkbrunt men blev istället kolsvart. Det är fortfarande lite svårt att vänja sig vid den mörka färgen.

Det blev fredagsmorgon, och det åts flingor med hallon till. Vi köpte biljetter till Bon Iver den 4 november, begav oss ut och satte oss i gräset för att ha picnick bestående av geisha och bullar som hade bakats dagen innan.


Louise bar finaste Miu Miu-skorna någonsin.


På lördagen kollades det loppisar, Louise fyndade en blus och jag fyndade bästa jackan i den perfekta blåa färgen för 30 kronor. Sedan åktes det bort till landet (som egentligen inte var landet). Vi plockade ogräs, hittade tre gigantiska sniglar och flera små snigelskal.


Sedan, mot lördagskvällen fick jag se kyrkogården som nämns i den här låten. Vi promenerade runt strömmen, passerade femöresbron, satte oss ned, pratade bilddagbokenkändisar och vandrade sedan tillbaks till sekelskiftslägenheten för att ockupera vardagsrummet och se på Sagan om ringen.

På söndagen åkte jag hem och spenderade hela dagen sittandes på en buss med en laptop i knät. När jag väl var framme i Göteborg bemöttes jag av ösregn utan dess like, satte mig på spårvagnen mot hisingen och var hemma igen.

Det senaste har det varit ganska tomt med inlägg här. Så, vad sägs om ett Norrköpingsinlägg imorgon? Och ett stort inlägg med massor av bilder och fin text på onsdag? Ska vi säga så?

Jag ursäktar min brist på uppdatering. Jag har haft fullt upp med skola och nationella prov. Och, eftersom att jag idag hade mitt sista prov i matte (någonsin!) så firas det med lookbook! Nu är denna bild förvisso jättegammal, men det var dags att lägga upp den. Ja, hoppas att ni har det bra!

Detta är mitt allra första filmklipp som är filmat med min kamera. Det filmades i höstas, när jag var ute och promenerade med Miriam och Emmet. Och, jag vet att det kanske inte är supergrymt eller fantastiskt. Det är sådär väldigt amatöraktigt. Men, jag tycker så galet mycket om det. Så, nu får ni också se det.

Förra helgen fotade jag Cansu, och eftersom att jag nästan aldrig har tid att redigera bilder längre så tog jag mig tid att pilla med två av bilderna imorse.


Detta kan vara en av mina bästa bilder. Liksom, en sån bild som bara blev. Och, jag vill egentligen inte uttrycka mig såhär; Men jag dör verkligen lite av hur fantastisk den är. Jag menar, hon är så galet vacker på denna bild.


Och här var en bild till.

Jag borde verkligen börja med att fota sådär konceptuellt igen. Hm.

Igår såg jag Sufjan Stevens live (tillsammans med Louise, Camilla, Miriam och en vän till Camilla). Det kan ha varit något utav det mest mäktiga jag har sett på länge. Han stod där, med sina gigantiska vingar, i det blåa ljuset och framförde Seven Swans för oss. Sedan spårade konserten ur, och gick från det där lugna, fina till... Framtiden? Rymden? Cirkus fylldes med oljud från hans senaste skiva. Trots att det är en av hans sämre skivor så var det mäktigt.

Och så spelades sista låten (en 25minuters lång låt vid namn Impossible Soul). Det spårade ur. En gigantisk diamant hissades ned från taket, Sufjan satte på sig någon konstig diamanthjälm med en roterande discokula på bröstet. Och autotunen kom in, Clara lutade sig emot mig och sa "KANYE!!". Och, för att vara ärlig så... Kändes det väldigt konstigt, just där.




Och, såhär såg det ut emot slutet. Sufjan iförd skumma vingar, hawaiiblomhalsband, hiphopglasögon och keps.
Sedan var det slut. Han bara gick. Inga extranummer, inget Chicago. Inget. De plockade bort på scenen och vi (dvs jag och Miriam) förbannade gud hela vägen tillbaks till Flemingsberg.

Det, mina kära läsare, var min skummaste konsert någonsin.