Jag vet inte hur kärlek händer, men ibland blir man oförberett överfallen av en känsla som sätter igång maskineriet bakom revbenen. Det kan gå så fort och komma så plötsligt att man blir ommöblerad av någon slags orkan som lämnar glädjerus och värme i bröstet istället för förödelse. Och plötsligt hände det mig. Plötsligt fylldes smsinkorgen med fina sms, bröstet med kaoskänslan och plötsligt snurrade en och samma person runt i huvudet på mig. Jag vet inte hur det hände, men några veckor senare satt jag där alldeles nervös på ett tåg till Stockholm för att stilla kaoset och kasta mig in i den där famnen jag drömt om.

Och vi åkte tunnelbana och buss bort till en förort för att sedan dela samma 140-säng och intensivhångla i flera timmar. Vi promenerade runt Stockholm i flera timmar, såg en helt fantastisk Bon Iver-spelning på Annexet, intensivhånglade lite till, gick på klubb med Emma och hennes vänner, dansade till Love will tear us apart och fylleåt kebab.

Sedan tog lovet slut. Efter att ha levt i någon slags verklig dröm tillsammans med personen som var som tagen ur en bok (så bra är han), var det dags att åka hem. Som att bo i färg och slängas in i en värld av valörer igen, så kändes det. Jag satte mig på tåget som tog mig till västkusten, alldeles förbryllad över hur 5 dagar kunde flyta iväg så fort. Men, ändå fullt medveten om att jag föll (och faller fortfarande) för en av de finaste människorna jag någonsin mött.