För sisådär en månad sedan skaffade jag mig en iPhone, och första veckan såg ut på det här viset.
Köpte finaste klänningen på Bikboks rea och far bort till Gnosjö för att fira midsommar med Louise.



Sedan kom veckan med stort V. Jag stod längst fram på Coldplay och far iväg till London dagen efter för att se Arcade Fire live. Det var stort, det var galet. Jag, Louise och 60tusen andra stod tillsammans i Hyde Park och dansade till Ready to start.

Några dagar efter det, på måndagen hände något som mitt tonårshjärta längtat efter i flera år. Att stå några meter ifrån Ben Gibbard, bryta ihop till Transatlanticism och vara allmänt lycklig. Det var perfekt. Längst fram i mitten mot ett kravallstaket, i ett annat land, i en okänd stad och i en varm lokal sjöng jag och Louise med i precis alla låtar. Jag lyckades fånga Ben Gibbards plektrum, få en setlist + Ben Gibbards armsvettband(?) och plektrum från både Nick och Ben. Så himla fin kväll.


Sedan kom jag tillbaka hem till Sverige, blev lite Sverigedeprimerad och åt lite för mycket sushi.

Och... Ja! Så kan livet med en Iphone se ut!

Jag har undvikit bloggen och allt sådant ett tag nu. Dels för att jag sommarjobbar och inte har tid att blogga, umgås och dylikt, och dels för att jag inte är på topp. Jag avundas nästan människor som faktiskt orkar blogga varje dag, för härborta finns inte riktigt orken. Men, imorgon får ni ett sådantdär underbart inlägg fyllt med iphonebilder. Så, håll ut ett tag till, okej? Tack.

På söndagen var vi framme i Manchester. Efter ca två-tre timmars tågresa från London sittades i samma vagn som ett par fotbollsfans i ca 30årsåldern som försökte byta ut sina gympaskor emot mina vita martens och som försökte erbjuda både mig och Louise öl under halva resan.

När vi väl var framme släpade vi runt på tunga resväskor, försökte hitta bussar, shoppade och så försökte vi hitta vandrarhemmet. När vi sedan hittade det åkte vi in till stan för att äta sushi på rullande band, men vi var för sena och fick beställa take away-sushi istället.

Så, vi satte oss i en park vid vandrarhemmet och åt. När vi hade ätit klart pratade vi med en fransman som frågade vart vi var ifrån, och sedan sa han något i stil med "Men, jag trodde att alla svenska tjejer var blondiner!".
Vi gick sedan vidare för att utforska parken, Louise släckte en papperskorgsbrand och vi förälskade oss i Manchester.


Och Louise var så fierce så att jag fotade lite lookbookbilder åt henne.


Även jag var fierce i min nyinköpta klänning från Topshop och kofta från Urban Outfitters.

Sedan hann solen gå ner. Vi promenerade tillbaka till vandrarhemmet och peppade dagen med stort D. Death cab for cutie-dagen, alltså.

På den tredje dagen under vår vistelse i London bestämde vi oss för att fortsätta på turistandet genom att åka till Natural history museum och kolla valar, fossiler etc. Även denna dag åt vi mat från Pret a manger, jag åt en kräftsallad med avokado.


Gatorna var fullproppade med människor som var utklädda och viftade med regnbågsflaggor. Vi lyckades lista ut att vi lyckades vara i stan under pride. Alla var så himla glada och fina.


Vi gick alltså in på natural history museum, där gångarna kunde se ut lite sådär.


Men vi var mest där för blåvalen. Den var så himla mäktigt stor, även om den bara var en låtsasval som inte alls var varken uppstoppad eller dylikt. Ovanför låtsasvalen hängde valskelett, och bakom hängde delfiner och späckhuggare av alla slag.


Efter att ha turistat klart åkte vi hem till hotellet igen för att städa upp oredan på golven, äta sushi och packa ihop våra väskor - på söndagen skulle vi nämnligen bort till Manchester för att på måndagen se Death cab for cutie. Det var både spännande, nervöst och ledsamt. Man ville ju inte lämna London.


Och, det var min lördag i London, det!

Under vår andra riktiga dag i London bestämde vi oss för att göra de där typiska turistgrejerna, som att kolla in Big Ben, London Eye och Buckingham palace. På ovanstående bild kan vi se: Big Ben och London eye.


Vi promenerade ned till Green Park och mötte en social ekorre som ville ha mat.


I Green Park fick Louise nya vänner i form av duvor.


Efter att vi hade turistat klart vid Buckingham palace begav vi oss bort till Soho för att äta en lättare lunch i Soho square. Ungefär här förälskade jag mig i Pret a mangers smörgåsar och light cola. För övrigt var denna smörgås den godaste på länge - kräftor och ruccola. Mh.


Och senare mot kvällen bestämde vi oss för att vara Pink Floyd-fangirls och kolla upp Battersea powerstation. Man blev nästan lite sugen att komma tillbaks dit för att ha ett photoshoot..


Lite så var fredagen i London, ja.

Den 29 juni, sent på kvällen anlände jag och Louise till England. Med tre tunga väskor och en karta försökte vi orientera oss fram till Baker Street, för där låg nämnligen hotellet. Och mer än så hann vi inte att göra. Vi promenerade bort och åt på ett "café" som serverade fish'n'chips som smakade tråkigt.

Så, den 30 juni får alltså kallas för dag 1 i London. Den invigdes med att promenera till Oxford Street, shoppa på Primark, Topshop och fascineras av dubbeldäckarbussar och byggnader.


Och så promenerades det så mycket att Louise var tvungen att byta skor.


Vid lunchtid begav vi oss bort till London Zoo för att möta upp en av Louises vänner som jobbar som au pair i London. Husen vid hållplatsen var galet fina.


Åt godaste lasagnen.


Efter att vi hade ätit blev vi visade en marknad som tog plats inuti ett ett gammalt hästsjukhus. Det var fullproppat av konstiga saker, men galet fascinerande. Och, galet stort.

Sedan tog vi tunnelbanan bort till Hyde park, för där skulle vi nämnligen se...
... Arcade Fire! Och 4 andra band som agerade förband åt detta fantastiska band. Vi stod i ett publikhav bestående av 60.000 andra människor som var där för att se just Arcade Fire. Det var så himla stort och bra. Arcade Fire är liksom ett sådant band som gör sig grymt bra live, med något så fantastiskt som en liten .inledningsfilm innan de stiger på scen. Och att höra såpass många människor sjunga med till alla låtar, bara det var himla stort.

När konserten var slut promenerade vi hela vägen hem, föll ihop i sofforna och somnade sedan i den stora hotellsängen. Och så var hela dag ett i London.

(har för övrigt ingen aning om varför min sista bild blev så konstig, hrm..)