På Death cabs hemsida kan man streama en av deras låtar från deras kommande album Codes and Keys. Låten heter You are a tourist och låten är... Tusen gånger bättre än titeln.


Klicka på bilden för att lyssna!

I torsdags fyllde jag myndig, vuxen, arton, 10 + 8, ett år äldre. Jag väcktes av ett mobilalarm, vandrade ut i köket och möttes av kuvert med födelsedagsgratulationer, pengar och en bakelse samt en lapp med min systers krokiga handstil. På lappen var det skrivet "Grattis Sandra".

Jag blev grattad ytterligare i skolan, hade två lektioner och rusade sedan ut mot hörnet av 7-Eleven för att möta upp en vårklädd Trollhättebo (som egentligen bor i Växjö), vi vandrade sedan vidare till ett café som en gång i tiden hette Tintin men som idag heter något helt annat (jag vet inte vad).

Jag for hem, han for till sin vän David. Jag födelsedagsfikade med gudmor och company, klädde mig varmt och rusade sedan ut till spårvagnen för att möta upp trollhättekillen, David och deras vän som kallas VALEN. Vi skulle nämnligen se The low anthem och Woods på Pusterviksbaren. Det skulle bli min första 18+spelning, och vi stod flera hundra människor tätt intill varann i 4 timmar för att avnjuta trevlig musik.

Efter spelningen promenerade jag och trollhättekillen ned längs kungsportsplatsen för att ta spårvagnen hem och somna i min nittiosäng.


Jag vaknade bredvid handär trollhättepojken, tog spårvagnen till skolan och träffade sedan bästaste Louise som kom hit över helgen för att halvt bosätta sig här. Vi åt sisådär 2 kilo godis och såg filmer, somnade halvsent och betedde oss mest som ett gammalt gift par.


Så fin var Louise, i vårljuset.

Nu vet ni vad jag har sysselsatt mig med mina dagar som vuxen. Kram på er.

Här om dagen rusade jag till spårvagnen, med kameran i väskan. Eftersom att mitt 28-75/2,8 ligger inne på lagning, så hade jag ett såntdär 50/1,8 monterat på den. Det är något visst med dessa femtiomillimetersobjektiv, vi funkar inte ihop. Jag är klumpig och objektivet är mest en plastbit med glas inuti. En väldigt fin plastbit, dock.

Tillbaks till spårvagnen och att rusa - dörrarna bestämde sig för att stänga igen allt för hastigt. Jag hann inte med att dra väskan intill mig. Så, där stod jag, med väskan inklämd mellan dörrarna. Kameran tog inte skada. Men, mitt objektiv tog skada.

Så, nu är jag alldeles objektivslös. Pappa beställde ett nytt objektiv i söndags, så förhoppningsvis lär det vara framme någon gång denna vecka.

Så, nu vet ni: Jag kommer att vara borta lite. Inte för att jag vill, utan för att det är hemskt tråkigt att blogga utan bilder.

Under det senaste halvåret har jag varit produktiv/uttråkad och skapat flera, flera spellistor som jag aldrig riktigt delade med mig av. Och, eftersom att musik är sådant man ska dela med sig av, så delar jag med mig av mina spellistor:

För brustna hjärtan.
Sex är en siffra och även en synonym för...

Och, självfallet en marsspellista:
Det är i mars jag fyller år..

(okej, det var inte så många spellistor.. )

Fler bilder på Malin.

Idag fotade jag fröken varg (Malin) iförd svarta streck på kinden ute i skogen. Och solen la sig precis sådär som man vill att den ska lägga sig. Fler bilder dyker upp imorgon!

Det kom med värmen. Orden på den slitna mobilskärmen. Du behövde bara 5 ord. 5 ord för att få mig att falla ned från Göta älvbron, 5 ord fick mig att sväva ovanför 90sängen.

"Jag vill höra dina hjärtslag."

Pang, bom, krasch.
Du tränger dig in i min bröstkorg och fyller mig med liv.

Vädret är okontrollerbart. Som om att någon spillde kaffe över hela väderdatorn, kortslutning i maskineriet. Så nu väntas det: Sol, regn, snö, sol. På en och samma dag. Tusen facebookuppdateringar om frustrationen över snön, regnet och att vädret inte verkar bestämma sig. Men, det rör mig inte i ryggen. För, på spårvagn 10 från Vårväderstorget tränger sig solen in genom de stora fönstrena. Simon and Garfunkel och solsken verkar vara receptet för komplett lycka.

Och, medan folk irriterar sig över vardagsbagateller går jag runt och ler för mig själv. För, den 4 Juli smäller det. I Manchester. Där, ska jag stå och hålla hand med mitt blåvalshjärta för att inte falla ihop helt och hållet då Ben Gibbard och hans pack entrar scenen.

Ja, jag ska mycket riktigt se Death cab for cutie live. Och ni anar inte, hur lycklig jag är.

Om man vill inspirera så måste man faktiskt bli inspirerad. Så, jag prövar något nytt. Istället för att fråga vad ni vill se mer av (igen) så, ber jag er att tipsa om inlägg.

Låt mig förklara: Det är lite som att önska ett inlägg. Skriv vad ni skulle vilja läsa om, se mer av. Ett inlägg. Jag väljer det som verkar mest lockande.

Ni får gärna länka duktiga fotografer och bloggare medan ni håller på.

Kram på er.

Jag vaknade runt åttatiden och somnade inte om. Jag slogs av rastlöshet och suckade över den alldeles för långa luggen som mest skräpade runt i ansiktet och som behövde hjälp av hårnålar för att sitta där den skulle.

Så, jag fick nog. Jag tog fram en sax, ställde mig framför badrumsspegeln och klippte. Det komiska i att jag klippte lugg är att jag, förra året gjorde samma sak i mars månad. Det kanske har något med marsimpulser att göra. Eller paniken som kryper fram då man inser att det är 19 dagar kvar tills man blir myndig.

Så, den nyblivna rakluggstjejen begav sig sedan ut för att njuta av solen och plusgraderna. Med Sufjan Stevens i lurarna och en alldeles för tjock tröja begav jag mig upp i den där skogen jag inte besökt sedan snön föll.
Det blev så varmt att jackan åkte av. Så, ska vi säga att det är vår nu? Eller, vad säger ni?

Jag fick ledigt från skolan och bestämde mig för att äta frukost på vardagsrumsgolvet.

På måndag eftermiddag släpade jag med mig en alldeles för tung resväska till Göteborgs central. På de röda bänkarna väntade jag på tåget som skulle ta mig och mitt resesällskap till Stockholm.

Tågresan blev alldeles för lång och slutade med konversationer om gatulyktor och sökandet efter ljuset på utsidan.
Vi klev av, sällskapet begav sig till Östermalm och jag begav mig bort till Flemingsberg tillsammans med min finaste Louise och hennes otroligt snälla vän Camilla.



Sedan åts det mat, pratades, sågs på film för att sedan somna och vakna i den ljusa lägenheten borta i förorten. Camilla bor helt fantastiskt fint, med skor på fönsterkanten och klänningar på väggarna.


Lite senare in på dagen pillades det med kameror. Sedan åkte vi bort till Beyond Retro för att åka vidare till Cirkus där vi skulle se The National. Camilla hade tur och fick sin biljett helt gratis av Louise då sällskapet som var tänkt att dyka upp blev sjuk.

Och trots att vi var där en blott timma innan insläppet lyckades vi hamna på rad två.


Den här bilden är tagen med Louises kamera. Jag har ingen aning om vem den är tagen av. Vi säger att jag har tagit den. Eller, vi säger att både jag och Louise tog den. Creds till oss båda.

Så, låt mig beskriva denna konsert.
Om det ens går. Det finns inga ord för hur fantastiskt det var. Matt var smått berusad, virrade runt på scenen, hamnade i publiken flertalet gånger och helt plötsligt lutade han sig över mig och de som stod framför mig. Ett dussintal händer sträckte sig fram för att få ta i sångaren. Även min hand rörde vid en liten bit Matt-hud. Sedan kröp han upp på scenen igen.

Något annat som var... Helt otroligt var de där sekunderna då jag insåg att de skulle spela About today. Min insida trasades sönder i eurofori. Jag tryckte mina nervösa naglar mot utsidan av en varm hand.

Det var en såndär perfekt konsert. En sådan där ingen trängdes, där alla stod på sitt egna lilla utrymme utan att störa den som stod bakom, framför eller bredvid. Mot slutet stod tvillingarna i The National med varsin akustisk gitarr, tillsammans med förbandet och resten av bandet för att låta alla i lokalen brista ut i allsång till Vanderlyle Crybaby geeks.

En helt perfekt start på en perfekt månad, med andra ord. Och plötsligt befinner man sig på ett tåg tillbaks till Göteborg med Sigur Rós i lurarna för att försöka smälta de tre senaste dagarna.

Och jag kan fortfarande inte förstå att jag fick uppleva något så otroligt som konserten på Cirkus.