När Louise var här under förra helgen så vaknade vi på söndagsmorgonen av ett fotosug. Så, vi promenerade bort till en äng som ligger en bit från mig tillsammans med ett par ballonger och fotade lite.

Ovanstående bild är ett resultat av fotograferingen.

Imorgon far jag iväg till Stockholm, sådär jättetidigt på morgonen. Lördagen ska spenderas med bästaste Emma, sedan kommer Louise (vi umgås väldigt mycket, ja) till Stockholm på söndagen för att se Noah and the whale med mig (och Emma?). Det kommer att bli bäst. Så, hej så länge och vi hörs på måndag!

I lördags blåste jag upp 39 stycken ballonger, rusade fram och tillbaka mellan matbutiken och slutade upp med flera liter läsk i kylskåpet. Sedan hjälpte min far mig att baka muffins med chokladglasyr.

Jag skulle nämnligen ha "någonsortsfödelsedagsfirande" tillsammans med de finaste jag vet och god mat i form av muffins, godis, chips och pizza.


Sedan kom sällskapet. Miriam smög in i vardagsrummet med godaste muffinsen. På muffinsen hade hon två pepparkaksljus. De skulle tydligen symbolisera åldern 18.


Och, det här gick mest hela kvällen ut på:
Att lyssna på dålig hiphop i köket, sjunga med i 99 problems, kolla på konstiga youtubeklipp och äta massor med mat (tills man blev alldeles illamående och inte orkade mer).

Så, för att sammanfatta det hela:
Mitt bästa födelsedagsfirande hittills.

I torsdags fyllde jag myndig, vuxen, arton, 10 + 8, ett år äldre. Jag väcktes av ett mobilalarm, vandrade ut i köket och möttes av kuvert med födelsedagsgratulationer, pengar och en bakelse samt en lapp med min systers krokiga handstil. På lappen var det skrivet "Grattis Sandra".

Jag blev grattad ytterligare i skolan, hade två lektioner och rusade sedan ut mot hörnet av 7-Eleven för att möta upp en vårklädd Trollhättebo (som egentligen bor i Växjö), vi vandrade sedan vidare till ett café som en gång i tiden hette Tintin men som idag heter något helt annat (jag vet inte vad).

Jag for hem, han for till sin vän David. Jag födelsedagsfikade med gudmor och company, klädde mig varmt och rusade sedan ut till spårvagnen för att möta upp trollhättekillen, David och deras vän som kallas VALEN. Vi skulle nämnligen se The low anthem och Woods på Pusterviksbaren. Det skulle bli min första 18+spelning, och vi stod flera hundra människor tätt intill varann i 4 timmar för att avnjuta trevlig musik.

Efter spelningen promenerade jag och trollhättekillen ned längs kungsportsplatsen för att ta spårvagnen hem och somna i min nittiosäng.


Jag vaknade bredvid handär trollhättepojken, tog spårvagnen till skolan och träffade sedan bästaste Louise som kom hit över helgen för att halvt bosätta sig här. Vi åt sisådär 2 kilo godis och såg filmer, somnade halvsent och betedde oss mest som ett gammalt gift par.


Så fin var Louise, i vårljuset.

Nu vet ni vad jag har sysselsatt mig med mina dagar som vuxen. Kram på er.

Vädret är okontrollerbart. Som om att någon spillde kaffe över hela väderdatorn, kortslutning i maskineriet. Så nu väntas det: Sol, regn, snö, sol. På en och samma dag. Tusen facebookuppdateringar om frustrationen över snön, regnet och att vädret inte verkar bestämma sig. Men, det rör mig inte i ryggen. För, på spårvagn 10 från Vårväderstorget tränger sig solen in genom de stora fönstrena. Simon and Garfunkel och solsken verkar vara receptet för komplett lycka.

Och, medan folk irriterar sig över vardagsbagateller går jag runt och ler för mig själv. För, den 4 Juli smäller det. I Manchester. Där, ska jag stå och hålla hand med mitt blåvalshjärta för att inte falla ihop helt och hållet då Ben Gibbard och hans pack entrar scenen.

Ja, jag ska mycket riktigt se Death cab for cutie live. Och ni anar inte, hur lycklig jag är.

Jag vaknade runt åttatiden och somnade inte om. Jag slogs av rastlöshet och suckade över den alldeles för långa luggen som mest skräpade runt i ansiktet och som behövde hjälp av hårnålar för att sitta där den skulle.

Så, jag fick nog. Jag tog fram en sax, ställde mig framför badrumsspegeln och klippte. Det komiska i att jag klippte lugg är att jag, förra året gjorde samma sak i mars månad. Det kanske har något med marsimpulser att göra. Eller paniken som kryper fram då man inser att det är 19 dagar kvar tills man blir myndig.

Så, den nyblivna rakluggstjejen begav sig sedan ut för att njuta av solen och plusgraderna. Med Sufjan Stevens i lurarna och en alldeles för tjock tröja begav jag mig upp i den där skogen jag inte besökt sedan snön föll.
Det blev så varmt att jackan åkte av. Så, ska vi säga att det är vår nu? Eller, vad säger ni?

Jag fick ledigt från skolan och bestämde mig för att äta frukost på vardagsrumsgolvet.

På måndag eftermiddag släpade jag med mig en alldeles för tung resväska till Göteborgs central. På de röda bänkarna väntade jag på tåget som skulle ta mig och mitt resesällskap till Stockholm.

Tågresan blev alldeles för lång och slutade med konversationer om gatulyktor och sökandet efter ljuset på utsidan.
Vi klev av, sällskapet begav sig till Östermalm och jag begav mig bort till Flemingsberg tillsammans med min finaste Louise och hennes otroligt snälla vän Camilla.



Sedan åts det mat, pratades, sågs på film för att sedan somna och vakna i den ljusa lägenheten borta i förorten. Camilla bor helt fantastiskt fint, med skor på fönsterkanten och klänningar på väggarna.


Lite senare in på dagen pillades det med kameror. Sedan åkte vi bort till Beyond Retro för att åka vidare till Cirkus där vi skulle se The National. Camilla hade tur och fick sin biljett helt gratis av Louise då sällskapet som var tänkt att dyka upp blev sjuk.

Och trots att vi var där en blott timma innan insläppet lyckades vi hamna på rad två.


Den här bilden är tagen med Louises kamera. Jag har ingen aning om vem den är tagen av. Vi säger att jag har tagit den. Eller, vi säger att både jag och Louise tog den. Creds till oss båda.

Så, låt mig beskriva denna konsert.
Om det ens går. Det finns inga ord för hur fantastiskt det var. Matt var smått berusad, virrade runt på scenen, hamnade i publiken flertalet gånger och helt plötsligt lutade han sig över mig och de som stod framför mig. Ett dussintal händer sträckte sig fram för att få ta i sångaren. Även min hand rörde vid en liten bit Matt-hud. Sedan kröp han upp på scenen igen.

Något annat som var... Helt otroligt var de där sekunderna då jag insåg att de skulle spela About today. Min insida trasades sönder i eurofori. Jag tryckte mina nervösa naglar mot utsidan av en varm hand.

Det var en såndär perfekt konsert. En sådan där ingen trängdes, där alla stod på sitt egna lilla utrymme utan att störa den som stod bakom, framför eller bredvid. Mot slutet stod tvillingarna i The National med varsin akustisk gitarr, tillsammans med förbandet och resten av bandet för att låta alla i lokalen brista ut i allsång till Vanderlyle Crybaby geeks.

En helt perfekt start på en perfekt månad, med andra ord. Och plötsligt befinner man sig på ett tåg tillbaks till Göteborg med Sigur Rós i lurarna för att försöka smälta de tre senaste dagarna.

Och jag kan fortfarande inte förstå att jag fick uppleva något så otroligt som konserten på Cirkus.

Det var menat att lördagen skulle bli en sådan dag då jag drack 2 liter té och slökollade filmer tills ögonen inte klarade av mer. Det började förståss så, men slutade på ett helt annat sätt.

Jag kurade ihop mig i vardagsrumssoffan och kollade på 500 days of summer. Jag stängde av innan filmen var slut, tänkte att jag redan visste hur allt skulle sluta - uruselt. Och kurade sedan ihop mig på en annan soffa för att klappa på en tjock kanin och njuta av kökssällskapet i form av en gladlynt far.

Sedan sjönk solen, sa tack och hej och det blev plötsligt kväll och mörkt ute. Jag tog på mig min tjockaste jacka och begav mig bort emot spårvagnshållplatsen.


Jag hamnade tillslut i Mys lägenhet. I en soffa, sittandes med ytterligare två personer pratades det. Sedan blev vi fler och jag satt mest i köket och lyssnade på när Elvira pratade med hennes vän Joar.

Det fördes diskussioner om tatueringar, och plötsligt nämner Joar att han har en tatuering på ryggen. Han visar den för oss, jag frågar om det är okej att jag tar en bild och sedan pratas det lite till.

Jag lämnar lägenheten alldeles för tidigt och promenerar istället för att ta buss. Det är minusgrader, jag fryser och en spårvagn åker förbi och skyltar alldeles för tidigt om att Bright Eyes kommer till Where the action is.


Det var min lördag, det.

Jag har börjat äta ordentliga frukostar. Och de ser lite ut på det här viset. Min dyra skrivbok förstördes här om natten. Alla sidor våta och förstörda med té. Fläckar överallt, bläck som smetats ut. Det är mest orden som skrevs på alla sidor som spelar roll. Nu är de bläckfläckar.

Förlåt för att jag är så otroligt dålig på att uppdatera. Jag har faktiskt lovat mig själv att skärpa mig.

Och, jag har bestämt mig för att be er skriva lite om er själva. För ni läser så mycket om mig. Så, kommentera. Skriv vilka ni är. Vad förde er hit?

Kram på er.

Igår träffade jag Miriam och Emmet. Vi promenerade genom stormvindar och kämpade oss tvärsöver Azaleadalens snöbeklädda gräsmatta. Det är alldeles för sällan man träffar Miriam, men när man väl träffar henne så mår man bra i hela kroppen. Hon tog med mig till hennes mormors lägenhet där hon är inneboende och bjöd på kaffe och semla. I bakgrunden spelades Death Cab for cutie.

Senare på kvällen bjöds jag hem till Tilda för att efter några timmar ligga skrattandes på hennes golv medan hela världen verkade rotera alldeles för fort för att tankarna skulle hinna med.
Jag åkte sedan hem för att hamna i telefon och somna alldeles för sent.

Det var en galen fin lördag.

Jag har för övrigt skaffat tumblr. Eller, ja. Skaffat och skaffat, jag har börjat bli aktiv. Feel free to follow!

I lördags vaknade jag upp på en luftmadrass tillsammans med Louise i en lägenhet någonstans vid Olskroken. Jag steg upp för att jobba, hon stannade kvar. Sedan begav vi oss bort till Egg & Milk för att äta en galet stor brunch som mättade i flera timmar.


Sedan åkte vi bort till förorten för att spendera kvällen/natten hemma hos mig tillsammans med en bitter kanin.





På söndagen vaknade vi sent för att promenera till ett stängt sushiställe och sedan åka in till centrum för att äta sushi. Vi åt på en såndär sushikedja som gjorde Fin sushi. Inte bara god, utan fin. Vi diskuterade mat och att konsumera för att sedan promenera ner mot brunnsparken, äta wienerbröd, kramas hejdå och viska att vi snart syns.

Och, igår:
Misslyckas med ett matte b-prov, skrika "COLDPLAY, COLDPLAY" mitt i Schillerskas trappuppgång för att bli dumförklarad. Planerade Londonresa/Arcade fire-konsert med Louise och Emma.

Idag:
Förhandsbokade en Where the action is-biljett för, man kan ju inte missa Coldplay då de spelar i ens hemstad. Visst?

Påtal om P3 Guld, så var jag ju faktiskt på en såndär gala för 2 år sedan. Jag minns att Hammerfall spelade, jag minns Hello Saferide, Markus Krunegård och Detektivbyrån.

Men, Anna Ternheim?
Låt mig få förklara: Anna Ternheim är en av mina mest älskade artister. Jag är galet förälskad i henne.

Och tydligen så gjorde hon ett grymt fint framträdande där på P3 Guldgalan 2009 tillsammans med Annika Norlin och El Perro del mar.

Nu känns det lite som om att alla bitar faller på plats, efter att ha sett ett klipp från framträdandet och bläddrat igenom bilderna ifrån den dagen. Och ja, visst såg jag henne. Och ja, visst hade jag bilder på henne.

Men, hur fasen kunde det ha undgått mig? Och varför uppmärksammade jag henne inte lite mer då?

Galet.

När jag var uppe i Norrköping så passade jag även på att fota Louise här, på bilden. Och klickar ni på bilden hamnar ni på min flickr. Men, mest av allt tycker jag att ni borde läsa hennes blogg för den är helt galet bra.

Klockan 13:42 satte jag mig på ett X 2000 för att byta i Katrineholm och ta ett tåg till Norrköping. Jag var spänd, nervös och åksjuk. Ensam på en plats för 4 personer bredde jag ut matteboken och försökte att ge mig på andragradsekvationer och banka i mig PQ-formlar.

Och utanför fönstret passerade tåget sagolandskap täckt av snö och dimma. Det var lite overkligt.







Sedan steg jag av. Mina närmaste fyra dagar skulle spenderas med hon där som just hade fått kliva in i mitt liv. Den rödhåriga tjejen från Norrköping som var allt annat än en vän för någon månad sedan.

Louise, som hon heter bor i en hyreslägenhet med tak utan dess like. Lägenheten har stora rum och är från sekelskiftet, så trappuppgångens golv var schackrutigt.

Vi bestämde oss för att laga pizza och fick sällskap av Kajsa, som är fylld med energi, spydiga kommentarer, ärliga svar och konstiga teorier. Vi gjorde en nutellacheesecake som skulle ätas upp dagen därpå. Några timmar senare somnade jag och Louise sådär väldigt sent.

Dagarna efter det kan sammanfattas med:
Fotopromenader, gula spårvagnar, loppisar, väldigt mycket mat, bilfärder, prat tills man är alldeles för trött för att ens orka prata mer, sängsällskap, "Nej, vi vill inte på nattklubb. Vi är för trötta och ska se en värdelös film om kloner istället", cheesecake+glass+bär i en och samma skål, tagiatelle med saffranssås + räkor, kräftor och crabfish, få se vaxkupan och köpa en Moder jords massiva-skiva och en The Drums-ep till Dzana, arbetsmuséum och att försöka dansa som de gjorde på 60-talet utan succé.


Och Norrköping var precis så fint som jag hade väntat mig, om inte finare.
Jag har haft den finaste helgen på länge.

Har börjat med att gå runt i mittbena och kolla matbilder.  Bär alldeles för mycket smink och lyssnar på onyttigt mycket Sigur Rós.
Idag fick jag ett paket. Med en singelvinyl. En första upplaga av Love will tear us apart med Joy Division, vilket är en ganska fin grej att ha och skryta om.

Ni är ganska många som läser min blogg nu. Och det är väl nu jag ska fråga; Vad vill ni se mer av?

Igårnatt fick jag för mig att rita. Jag letade fram ett block och en urusel blyertspenna och satte igång.

Så, jag började med en skiss och målade i någon timma.

Tillslut blev det lite såhär.

Och hon är inte klar än, trots att signaturen redan sitter på.

Och idag hämtade jag ut en tågbiljett.

Jag har liksom alltid drömt om att åka till Norrköping. Eller, ja. När jag upptäckte Markus Krunegård och Laakso så blev Norrköping en drömstad för mig. Men, jag har liksom aldrig haft någon riktig anledning till att åka dit.
(så jag skaffade mig en vän som bor där, enbart kunna åka dit. Nej, nä. Njae)

Men, i onsdags fick jag ett fint sms från fröken Louise där hon frågade om jag ville åka till henne och träffa henne.
Så jag bokade tåg/bussbiljett. Och nu ska jag till Norrköping!

Och, alldeles nyss fick jag reda på att jag har 102 prenumeranter! Tack, tack bästaste ni!

Det nya året skulle firas hemma hos Elvira. Så jag och mitt sovsällskap tog spårvagnen bort till Johannesberg.

Himlen var precis såhär fin.


Hemma hos Elvira byttes det om till finkläder. Katterna sov mest med varann.


Sedan kom alla och maten skulle lagas. Allt kryddades med rosmarin, maten blev mosig och allt såg mest beige ut. Men det var himla gott, trots det. Och Louise gjorde grym sås.


När maten var uppäten var det dags för dessert. Och den, den var galet god. Frukt med smält, vit choklad och glass.

Paulin var uppspelt.


Sedan dansades det. Killarna tyckte att Schillerskas skolkatalog var fantastisk.


Köket vaktades av muslimbocken.


Under denna kappan gömde sig Maria och Elvira.


När Elvira inte gömde sig under kappor så stylade hon Pontus hår.

Sedan kom tolvslaget. 11 personer sprang ut på balkongen och vrålade. Vi kramades och det dracks champagne. Sedan slog det oss att vi inte såg några fyrverkerier. Vi sprang till andra sidan lägenheten, skrek oss hesa och någon utbrast "Bästa året! Bästa fyrverkerierna!". Alldeles ivrig kramade jag min nya vän, gav nyårspussar och skrek lite till. Plötsligt blev det 2011.


Efter tolvslaget spelades det musik. Death cab var ett måste.
Sedan åktes det hem för att sitta under ljusslingor i en säng med ost, kex och prat om allt mellan himmel och jord.
Jag har fått mig en fin vän. En sån som säger "Han ser ut som ett stort, svart L" och som gärna pratar till klockan blir 3-5 och som älskar blåvalar.

Och nu står jag inför rädslan att bli myndig om mindre än 3 månader och ett alldeles nytt år.

Jag har länge, länge letat efter en parfym som luktar... Mig.


Och plötsligt hittar jag den (med hjälp utav bästaste Nansovic).
Det är en såndär superfin parfym som luktar milt och sött. En sån där galet dyr men jättefin parfym.


Och märket, Viktor & Rolf har jag ingen koll på.


Och namnet på den är flowerbomb. Såhär fin är flaskan.

Jag älskar den. Materiell och väldoftande lycka.
Den är perfekt.

Går promenader till gömda industriområden och klampar fram i orörd snö. Med fin musik i öronen och kalla fötter.
Fingrar på den tysta mobilen som är fylld med ursäkter. Utkast, inkorg och sparade meddelanden. Allt jag inte skrev som skulle fram. Allt jag ville läsa men inte fick läsa.

Man måste ge tusen ursäkter för att få en. Jag gav tusen och fick en.
Hela världen går under och allt blev fel.

Tänker att: Det är snart jul.
Det är fortfarande svårt att uppdatera. Håll ut. Jag mår snart bättre.

Det här är Charlie (Billy, Belsebub). Elviras "sköta-om-till-den-blir-gammal-nog-att-sälja"-kattunge. Jag har inte så väldans mycket att säga om Charlie, eftersom att hon mest sover när jag är hos Elvira.


Och, det här mina vänner är min alldeles första vinyl. Med orden "De slog in den sådär tråkigt." och "Den låg i hundra-lådan på Bengans." räcktes den över till mig. En såndär fin vinyl med 5 sidor (3 vinyler) och extramaterial.
Den packades ned i en stor (men fin) death cab for cutie-tygpåse. Och det är sådana detaljer som gör livet lite finare. Att sitta på en buss över Göta Älvbron med en tygpåse packad med en vinyl och kamera.
Och med nya idéer och tankar säger jag hej till livet. Hej.