Igår julhandlade jag med Tilda, Moa, Elin och Elvira. Och efter någon timmas julletande satte vi oss ned på caféet vid namn "Le pain francais" där menyerna är skrivna på franska.


Det här är Elin. När hon blir stor ska hon klä sina barn i säckväv.


Och efter en tyst kvart så började Elvira skriva listor på servetterna. Vilket ledde till att vi alla skrev listor på servetterna. Moa och Elin skulle hem, och vi hamnade på ett annat café där fler listor skrevs. Vid åttatiden blev det alldeles för sent, så vi begav oss hem.

Såhär kan en frukost se ut.


Och det här mina vänner, är jag och min nya hårfärg. Den är fantastisk, för jag har ingen aning om vilken färg det är. Jag brukar säga att det är rött, för på förpackningen stod det, med stora bokstäver "INTENSE RED". Men, det är inte riktigt sådär enkelt. Det är inte rött, för det är alldeles för lila för det. Det är inte svart, för det är alldeles för ljust för det. Det är inte heller mörkbrunt, för det är alldeles för rött för att vara mörkbrunt.

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag kan inte slänga ihop fina ord om gråa dagar. Jag söker efter något som kan fylla mina tomma, tysta dagar med oljud och explosioner. En vän som kommer över för tusen koppar té och som visar mig hur man steker pannkakor. Någon att ta fotopromenader med. Någon att prata Sigur Rós, Death cab och Coldplay med. Musik är nog bland det finaste man kan prata om. Jo, ja.

Minus elva kylan avtar. Det snöar i massor och det vita lägger sig på varenda liten trädgren. Måndagar är sådanadär bra dagar då man sitter i ett avskilt rum tillsammans med Elvira, Lucas och Malin. Det börjar oftast med att man kärleksförklarar akrylfärger och slutar sedan med att man avskyr alla slags färger. Det börjar bli stressigt nu, för målningen ska vara klar innan jul och min bild ska bli blå. Som ni ser så skriker den i extrema färger. Det bådar inte gott för mig.

Men allt faller isär och jag förbannar december och dessa veckor. Dessa dagar. Jag fyller öronen med Benjamin Gibbards stämma, vandrar igenom snön med klumpiga kängor.


Kan ni inte skriva något fint?
Kan inte alla, exakt alla som läser precis denna raden skriva något som är fint för er? Snälla rara?
Tack.

För mer än en vecka sedan flög jag till Stockholm. Såhär såg det ut nedanför mig.


Jag landade, träffade bästastebästaste Erik. Vi mötte sedan upp Emma och hälsade på hennes vän Jenny.
Och sedan åkte vi hela vägen bort till Åkersberga, för där bor Emma. Och gudars, vad fint hon bor. På ovanstående bild kan ni se solnedgången sedd från Emmas.... Vardagsrumsfönster?


Jag tror nog, helt seriöst att de där två spenderade en hel fredag på att spela pokémon på deras mobiler (töntar, nördar, fjantar). Men, man kunde inte låta bli att bara må där ihopklämd mellan finaste sällskapet i världen.

På lördagen åkte vill till Älvsjö för att gå på Fotomässa. Det var stort, det var fantastiskt. Det bästa med hela fotomässan vad Leica. De hade släppt en mellanformatskamera och... Jag har aldrig sett något vackrare i hela mitt liv. Den slår allt. Den är t.o.m finare än Hasselblads H3D. Det är så att man får gåshud när man tänker på den.

Nog med kameratjat.
Det var förra helgen, det.

Typiska kentbilder behöver ett kentcitat: November är en mur av våt betong.

Det har snöat. Det snöade, det har snöat och det snöar fortfarande.
Gräsmattorna är kritvita, täckta utav ett tjockt lager med småsmå kristaller.
Det är minusgrader och glasögonen blir prickiga nästan hela tiden.

Idag, idag har varit en konstig dag.
Jag har blivit intryckt i Schillerskahissen tillsammans med sisådär 6 andra personer och letat svensklärare som försvunnit spårlöst.

Och jag kan nästan helt säkert säga att morgondagen kommer att bli helt superb. För, visst kan inget gå snett om man är med två fina människor.
Jag flyger bort till Stockholm, möter upp en... Töntig Norrlänning (läs: Erik). Och, vi ska bo hos Emma i några dagar för att gå på fotomässa och se på film.
Detta betyder att jag nog blir lite off på uppdateringsfronten i några dagar.

Kram!

Jag har aldrig sett White Lies live. Jag har vänner som har sett dem live.
Men, jag har aldrig sett dem live. Och trots det har jag dyrkat detta band ända sedan deras debutalbum släpptes.
Gissa vem som dog lite, lite då hon fick reda på att de skulle spela i Sverige?
Och, det är dagen innan The National (som jag förövrigt också ska se)!
Så, trots en obehagskänsla som klängde sig fast efter filmen vi såg på psykologin så tvingade jag med mig Lucas bort till Järntorget för att köpa biljett.

(Deras nya låt finns förövrigt på spotify och den är jättebra.)


Jag har, under hela terminens gång läst Foto B.
Vi har en konstig fotolärare som är smått förvirrad (hon kan inte mörkrummet till 100%).

Jag har aldrig fotat analogt. Jo, en gång med en billig engångskamera. Jag har aldrig framkallat filmen. Det är ett år sedan jag använde engångskameran.
Vi ska fota analogt. Tre landskapsbilder i olika ljusförhållanden.
Hela framkallningsprocessen är förvirrande, stressande och läskig.
Man ska stå i ett trångt och bäcksvart utrymme och lägga in filmen i en burk.
Det är inte lätt.
Det verkar inte lätt.

Men, jag har fått låna hem en finfin analog systemkamera. Med ett... Halvbra objektiv.
Glad.

Igår hade jag ledigt hela dagen. Jag försvann bort till stan med flickan på bilden här ovan.


Nu i helgen hade vi fått höra om att författaren Andreas Roman skulle prata på biskopsgårdens bibliotek.
Andreas var sådär mysigt trevlig. Han pratade rädslor och läste lite ur sina böcker.
Efteråt fick man köpa en bok för 20 kronor.
När vi hade köpt böcker och pratat med Andreas så begav vi oss sedan bort till pizzerian för att äta.
(Jag åt en hel pizza, applåder!)


Och, nu ska ni få anledningen till varför jag är så galet dålig på att uppdatera:
Den senaste tiden har varit hektisk och stressig. Jag har haft två prov i veckan.
Och eftersom att jag vill prestera så bra som möjligt och få så bra betyg som möjligt så prioriteras plugg framför allt.
Så, jag har nästan isolerat mig och bara pluggat, pluggat, pluggat. Och eftersom att flera "Hej, idag pluggar jag *bild*"-inlägg känns sådär jobbigt onödigt så har jag valt att uppdatera då jag faktiskt har haft något bra att komma med.


Tack.

Napoleon Dynamite, Kjell Eriksson, Brad Pitt och alla andra coola människor med pilotglasögon.
+ Jag.

Igår startade jag dagen med Coldplay och snöpepp.
Jag lyssnade på Death cab längs Vasaallén mot skolan och fånlog litegrann.

Idag hade all snö smält bort. Skoldagen var kort, jag bjöd Miriam på fika.


Miriam är en sån där himla fin människa som vill resa, upptäcka världen och så har hon tomtebloss från Ryssland i väskan.
Dessutom har Miriam en av världens finaste hundar vid namn Emmet som är överpepp hela tiden.

Och ni vet de där tomteblossen jag nämnde? Plötsligt tänder hon ett sådant, mitt ute på Le petit cafés uteservering.
I mörkret, nere vid den nyasfalterade vägen kring en damm i Slottsskogen tänder hon ett till som resulterar i en grymt bra (men kort) film.

Bra dagar.

På söndagen bjöd jag hem Nanna och lät henne sova över. Vi såg Herkules, la oss i sängen runt halv 2 och pratade tills sömnen kom i vägen. På morgonen dukade jag upp ett bord fyllt med frukostmaterial.


Efter att ha sett film och gjort iordning mig så tog jag bussen till Torslanda för att trängas in i en koja tillsammans med fyra andra personer (Jennifer på bilden, Axel, Amanda och Josef). Vi åt stora mängder tårta och drack té.

Det blev mörkt och den blåa himmelen var klädd i tusen stjärnor.
Vi begav oss bort till busskuren och jag åkte hem.

Idag har det mest regnat nonstop hela dagen. Men, för några dagar sedan så var det såhär fint när jag kikade ut ur fönstret. Lätt snöfall och solsken.
Samma dag som snön föll över hela Sverige så fick jag ett sms som gjorde hela min dag:
"The National!!!!!!!!!!!"""//"-$*"
Jag fick reda på att ett utav mina absoluta favoritband skulle hit, hit till det kalla långa landet igen för att spela live.


Jag ursäktar mig för den urkassa bilden, men...
Idag släpptes biljetterna.
Och bara några timmar senare kunde jag vandra ut ur bengans skivbutik med min biljett i handen.
Alldeles vimmelkantig av lyckan studsade jag fram i regnet.
Om bara några månader ska jag få se dem igen.


Om man stiger in i en stor skivbutik så kan man inte låta bli att bläddra bland skivorna.
Mina fingrar drog över Death cab skivorna, jag bläddrade bland vinylerna och gick fram till hörnet med skivboxarna.
Jag skäms så otroligt mycket över att jag inte äger Kentboxen än. Skäms som bara den.
Men något fick mig att skjuta upp på köpandet av boxen.
Jag bläddrade i skivorna en sista gång för att mötas av ett oväntat namn då jag bestämt mig för att gå fram till kassan och hämta ut min konsertbiljett.

I våras föll jag för ett band vid namn Noah and the whale.
Ett band vars skivor var omöjliga att få tag på.
Men, där. Där var dem.
Utan vidare eftertanke tog jag tag i det lilafärgade albumet och vandrade fram till kassan.

Och som avslut på ett långt inlägg, en spellista:
Höst i luften, höst i hjärtat.

Idag svaldes Göteborg utav en stor, vit dimma.
Vägarna pekade mot den vita oändligheten och de stora byggnaderna smälte in i den vita himmelen.
Jag gick ut för att sväljas.
Försvinna in i den vita oändligheten tillsammans med paren som promenerade vid hamnen.
Försvinna för att hamna i andra världar.
Men egentligen var jag kvar.
Egentligen blev alla svalda.

Ångan la sig på mig och håret blev blött.
Jag var exalterad och glömde att jag hade lovat mig själv att promenera i normaltakt.
Så jag rusade från Höstvädersgatan fram till Eriksberg där kranen försvann in i det vita.


Förresten, det är numera bestämt att jag ska åka till Stockholm den 25 November och stanna till den 28. Umgås med dendär Erik ni vet och vi ska bo hos Emma samt gå på fotomässa.
Livet går lite framåt och jag har en seriösare fotoblogg.
Det kanske blir en fin vinter, trots allt.

Emmet och Miriam.

Det är höst nu. Jag klampar fram genom lövhögar, morgonen är fuktig och kläderna är tjockare.
Det är den där årstiden som vilar mellan sommar och vinter. Vi väntar ut tiden och fruktar de allt mörkare dagarna.
Träden utanför fönstret är äntligen färgglada.

Jag förstår nu varför de döpte min gata till Höstvädersgatan.
Det går inte att neka att allt är lite finare där just nu.
Bixby Canyon Bridge blir min höstlåt.

Mina veckor börjar försiktigt fyllas med promenader tillsammans med vännen på bilden och hennes fina hund.
De tomma luckorna blir eftermiddagar där jag lyckas klämma ur mig ord och meningar jag inte brukar klämma ur mig.
Hon skickar fin musik i min spotifyinkorg och får mig att lyssna på bandet Stars.

Jag är tacksam.
Lev väl.

Promenad med Miriam längs hamnen.

Meningen som snurrar i huvudet och skrivs på skolbänkar.

Att vakna klockan 05.50 är inte alls fantastiskt.
Att klockan 07.00 kliva ut i 4 gradersvärme och frysa trots att man är varmt klädd är inte heller en höjdare.
Men att se solen gå upp medan man väntar på spårvagnen gör det nästan värt all möda.
På yrkesvägledningen sägs det att jag borde bli ramppersonal.
Eller busschaufför.
Att jag inte vet vad man gör då man sysslar med ramper är en annan femma.
Att jag inte känner mig det minsta lockad av att köra buss är också det.

Men, imorgon far jag iväg - igen.
Bort till Norrbotten och in i en obekväm säng sovandes med världens bästa kille.
Vi hörs på Måndag igen!

I lockat hår och blommig kjol far jag in till centrala Göteborg för att äta ovanligt mycket mat med de fina personerna på bilderna ovanför (Dzana, Jim, Sara, Cansu, Elsa och Adam).

Vi diskuterade politik, misstolkade saker, diskuterade lite till.
Hamnade på Subway.
Sedan skulle vi se Marit Bergman (men vi missade henne).
Så, på statsteaterns trappor satt vi och lyssnade på något skumt punkband som vrålade ut hatet emot Alliansen.

Sedan: Spårvagn, prat, följa Dzana till hennes port och komma hem.

Idag innan historian så fikade vi och det var så himla mysigt så att man blir alldeles varm i hjärtat när man tänker tillbaks på det. Sal 216 blev lite som ett hem och det låg ingen irritation i atmosfären.
Jag finner ingen ork till att redigera resten av bilderna.
Men, om Ida läser detta så tycker jag att hon borde få veta om att hon var väldigt fin idag. För det glömde jag att säga.

Jag cyklar bort till fantastiska platser.
Platser som döljer sig bakom de perfekta husen.

Sommaren dör ut. Soltimmarna blir allt färre och temperaturen sjunker med tio grader.
Ersätter fnittrande fjärilar med nostalgisk regnkänsla i bröstet.

Jag vet folk som vill fly från de platser jag vill utforska. Jag vet folk som hellre är här än där.
Jag vill bara till lugnet och bort från de stressade och irriterade storstadsmänniskorna som röker under hustaken.

"Man vet att man går på Schillerska då ens kläder luktar rök trots att man aldrig någonsin rört en endaste liten cigarett."

För ett tag sedan införskaffade jag mig världens finaste objektiv.
Ett tamron 28-75 f/2,8.
Närgränsen är fantastisk, brännvidden är fantastisk, skärpedjupet är att dö för.
Jag är nöjd.

Någon dag innan Kent så sprang jag hem till Miriam, träffade den omtalade hunden vid namn Emmet och färgade håret mörkt.
Det är inte lika mörkt längre, men visst är det mörkare än vad det var innan!

På torsdag så börjar jag skolan. SE1B blir SE2B. Och jag längtar, längtar efter världens bästa klass. Världens bästa SE2B(äst). Jag längtar efter att återigen gå igenom Schillerskas huvudentré, kämpa mig upp till fjärde våningen och undra varför man placerar alla estetlektioner högst upp, längtar efter klassföreståndaren som spelar datorspel och älskar sagan om ringen, längtar efter att lyssna på då Frida och Ida sitter med varsinn gitarr i korridorerna och sjunger som änglar, längtar efter aulan, längtar efter bildlektioner och att äntligen få måla med akvareller igen, längtar efter psykologilektioner och ser fram emot att diskutera djupt med klasskamraterna.

Längtar efter att få promenera igenom Vasaallén och längtar efter att få sitta på skolgården och prata.

Jag börjar andra klass och jag är ivrig.

De senaste dagarna har varit lyckliga dagar, med sömn och ett sönderbultat hjärta.
De senaste dagarna har varit avstängda dagar, fyllda med konstiga tankar och konstiga känslor.

Och hisingen är platsen där alla vägar leder hem.
Här går man aldrig vilse.