Och plötsligt, ett lugn som lägger sig i luften.
Ett hopp, en längtan och ljuset i tunneln.
Hon skar i den monotoma hinnan och fick orden att trilla ut ur munnen.
Inget slingrande och inga lögner.
Det kändes okej.
Spöregnet och att vara utan paraply.
Det kändes okej.

Jag torkade av blodet, plåstrade om de såriga knäna och såg vägen framför mig.
Och alla sorger har läckt ut.
Jag har exploderat, gråtit och försökt att få still på ett hjärta som slungats åt alla möjliga håll.
Som pälsdjur i för små burar.

Men, helt plötsligt.
Just nu.
Lugnet.
För trots all rastlöshet.
Så har det varit okej.

Det är okej.
Jag är okej.
(Jag mår bra?)
Men viktigast av allt:
Jag ser framåt.
Vyerna vidgas.

Älskade ni.
Med iver i mina fingrar;
Jag längtar. På riktigt.
Jag gråter. Riktiga tårar.
Jag skrattar, gråter och allt är äkta.
Det är okej och den mörka hinnan är bortdragen.

Jag är redo att börja leva igen.

Idag har det mest regnat nonstop hela dagen. Men, för några dagar sedan så var det såhär fint när jag kikade ut ur fönstret. Lätt snöfall och solsken.
Samma dag som snön föll över hela Sverige så fick jag ett sms som gjorde hela min dag:
"The National!!!!!!!!!!!"""//"-$*"
Jag fick reda på att ett utav mina absoluta favoritband skulle hit, hit till det kalla långa landet igen för att spela live.


Jag ursäktar mig för den urkassa bilden, men...
Idag släpptes biljetterna.
Och bara några timmar senare kunde jag vandra ut ur bengans skivbutik med min biljett i handen.
Alldeles vimmelkantig av lyckan studsade jag fram i regnet.
Om bara några månader ska jag få se dem igen.


Om man stiger in i en stor skivbutik så kan man inte låta bli att bläddra bland skivorna.
Mina fingrar drog över Death cab skivorna, jag bläddrade bland vinylerna och gick fram till hörnet med skivboxarna.
Jag skäms så otroligt mycket över att jag inte äger Kentboxen än. Skäms som bara den.
Men något fick mig att skjuta upp på köpandet av boxen.
Jag bläddrade i skivorna en sista gång för att mötas av ett oväntat namn då jag bestämt mig för att gå fram till kassan och hämta ut min konsertbiljett.

I våras föll jag för ett band vid namn Noah and the whale.
Ett band vars skivor var omöjliga att få tag på.
Men, där. Där var dem.
Utan vidare eftertanke tog jag tag i det lilafärgade albumet och vandrade fram till kassan.

Och som avslut på ett långt inlägg, en spellista:
Höst i luften, höst i hjärtat.

Jag lovar er, att jag imorgon ska ge er lite vardagsbilder och lite vardagstext.
Lovar.

Och har ni tur så lägger jag även upp en video på Tiger.
Kram!

Trots att min dagbok fylls med ord så finns det inga ord att dela med er.
Inga meningar, inga erkännanden.

Jag funderar på lite mer vardagsdokumentation här. Vad tror ni? Hm.

Ja, fast nej.
Brukar de ju säga.

Idag svaldes Göteborg utav en stor, vit dimma.
Vägarna pekade mot den vita oändligheten och de stora byggnaderna smälte in i den vita himmelen.
Jag gick ut för att sväljas.
Försvinna in i den vita oändligheten tillsammans med paren som promenerade vid hamnen.
Försvinna för att hamna i andra världar.
Men egentligen var jag kvar.
Egentligen blev alla svalda.

Ångan la sig på mig och håret blev blött.
Jag var exalterad och glömde att jag hade lovat mig själv att promenera i normaltakt.
Så jag rusade från Höstvädersgatan fram till Eriksberg där kranen försvann in i det vita.


Förresten, det är numera bestämt att jag ska åka till Stockholm den 25 November och stanna till den 28. Umgås med dendär Erik ni vet och vi ska bo hos Emma samt gå på fotomässa.
Livet går lite framåt och jag har en seriösare fotoblogg.
Det kanske blir en fin vinter, trots allt.

4 år.
Precis så länge har jag och Nanna varit vänner.
4 år och en dag, för att vara precis.

För att vara kortfattad: Nanna är bäst.
Det är hon.
Hon gillar tjocka katter och ostburgare.
Nanna är bäst för att man kan ligga med henne under ett täcke och lyssna på Rooney.
Hon är min bosniagirl94, min bästaste babe, min Nansovic.
Hon som gav mig Death Cab for Cutie.
Finaste flickan.

Emmet och Miriam.

Det är höst nu. Jag klampar fram genom lövhögar, morgonen är fuktig och kläderna är tjockare.
Det är den där årstiden som vilar mellan sommar och vinter. Vi väntar ut tiden och fruktar de allt mörkare dagarna.
Träden utanför fönstret är äntligen färgglada.

Jag förstår nu varför de döpte min gata till Höstvädersgatan.
Det går inte att neka att allt är lite finare där just nu.
Bixby Canyon Bridge blir min höstlåt.

Mina veckor börjar försiktigt fyllas med promenader tillsammans med vännen på bilden och hennes fina hund.
De tomma luckorna blir eftermiddagar där jag lyckas klämma ur mig ord och meningar jag inte brukar klämma ur mig.
Hon skickar fin musik i min spotifyinkorg och får mig att lyssna på bandet Stars.

Jag är tacksam.
Lev väl.